oroligt kring galleriernas fullsatta väggar, — men där borta, iivilken trängsel! man kan ej komina närmare, en queue måste bildas för att upprätthålla ordningen. Ett sorl af beundran höres: »allons voir ce Vic-en bairI > I ett sådant ögonblick, hvem förmår skildra hvad som föregick i konstnärns själ? I sådana stunder framstår minnet af genomgångna strider och försakelser som lifligast; då tänkte han säkert på gamla Sverige, sine anhörige och vänner. Här stod han ensam, fast hyllad och kompli-menterad af obekanta, på ett främmande språk: tusen olika blickar, välviljans, beundrans, afundens, mötte honom ifrån alla håll. Men Wickenbergs lycka var afgjord; nu gick det lätt från seger till seger. ) Själf berättar Wickenberg på ett mera lugnt sätt om sin framgång i ett bref af den 2:dre Mars till Adlersparre, som afrest till Rom. Han säger, att hans stora tafla ej tog sig illa ut, placerad, som den var, bland de bästa i god dager; redan andra dagen efter utställningens öppnande hade köpare till densamma infunnit sig. Konstföreningen hade förvärfvat densamma för 1,500 francs. »Jag har i följd deraf ’, tillägger han, »friskt kurage, och målar och suddar af alla krafter — Ännu har jag ofta besök af liebhabrar på min tafla, hvilka beklaga sig ha kommit för sent — jag har snart nya färdiga att trösta dem med tillfölje af allt detta har jag nu flera beställningar, och skulle det lyckas mig att göra mig något namn, är min framtid i detta afseende rätt leende — att hafva lyckan blifva bemärkt vid sidan af redan kända artisters arbeten, är en triumf, och att bland ett antal af flera tusen taflor bli efterfrågad är ändå mer — jag är glad att kunna säga, att bland alla svenska artister som varit i Paris, har detta ännu icke händt — Detta allt låter som om jag ville hålla loftal öfver mig sjelf — men min tanka och omdöme om min ståndpunkt i konsten är grundad på ett relativt bedömmande, som tydligen visar mig dess långa afstånd från målet — ett medvetande om ännu många oafslöjade svårigheter, hvilka blott med tiden och ökad erfarenhet kunna öfvervinnas.» Längre fram på våren, den 12 maj, belönades Wickenbergs vinterstycke, hvilket vid utlott-ningen vans af Aguada, markis de las Marismas, en bekant konstälskare i Paris, med en guldmedalj, och det glunkades om, att kung Ludvig Filip förtjust stannat inför taflan och yttrat: »Ingen kan bättre intyga denna taflas sanning än jag som själf varit i Norden och pröfvat dess vinter.» Det gick värkligen nu från seger till seger i stigande crescendo för Wickenberg. På hösten den 17 oktober skref han till Adlersparre, att staden Arras till sitt museum köpt en liten tafla af honom för 700 fr. och sade sig vara flitig och allvarsamt hafva föresatt sig att göra uppseende på nästa exposition. Det lyckades. Hans »Vinterfisket» belönades med stora guldmedaljen och köptes af bankiren Hottinger för 2,000 fr. En replik af taflan afgick till Rouens konstakademi och medaljerades där, en annan, i mindre skala, till Leipzig. Både den franska och den tyska kritiken strödde blommor1). Äfven det gamla hemlandet glömde ej sin son. Svenska konstakademien, som den 3 mars 1838 ihågkommit Wickenberg med det (äfven af Wahlbom sökta) Ribbingska stipendiet, valde honom den 14 Februari 1839 enhälligt till agré och tilldelade honom den 1 Juni s. å. den efter Södermark lediga resepensionen å 2,200 riksdaler årligen att uppbäras i 3 års tid2). Följande år i Juli, skrifver Wickenberg, till sin far, at han skickat till Sverige en af drottningen bestäld tafla (det stora vinterlandskapet, som nu fins i Nationalmuseum). Vid salongerna 1841 och 1842 når den unge svenske konstnärens framgång sin kulmen och hans rykte blir europeiskt. Det förstnämda året köpte Ludvig Filip ett stort vinterstycke af honom till Luxembourg-samlingen, och en stor guldmedalj tilldelades ännu en gång taflans mästare. På dessa utmärkelser följde år 1842 franska hederslegionen och svenska vasaorden. Men låtom oss af Wickenbergs egna bref höra, med hvilken sinnesstämning han mottog erkännanden och utmärkelser. Till Palm skrifver han 1841 i Oktober: »Jag behöfver icke säga dig att i konstväg har den framgång jag rönt öfverstigit mina djerfvaste drömmar, ty detta vet du redan — också har inga ansträngningar i den vägen sparats, ty jag har på senare åren arbetat mycket.» Samma år skrifver han till sin far följande: »Detta års exposition har varit min triumf och Parisertidningarna hafva basunat beröm öfver mina arbeten åt alla håll, en af mina 2:ne taflor är köpt af kungen (Ludvik Philip) för 4,000 fr. och är placerad i hans galleri på slottet — Jag har nu lyckan att räknas bland Frankrikes målare af första ordningen och namnet Wickenberg, som man här skrifver dels rigtigt dels galet såsom Vickenberg, Winkenberg, Wickembourg etc. är bekant för hvar och en som intresserar sig för konst —» Om 1842 års triumfer berättar han för sin far, att han på salongen haft »tvenne öfverallt omtalta taflor» och säger, att han känner sig generad af Complimenter från alla håll», hvarefter han fortsätter: »Jag vill nu tala om att jag blifvit utnämd till riddare af Hederslegionen och att jag troligen snart från Sverige får en utnämning till Riddare af Vasa eller Nordstjerne Orden, en utmärkelse som hittills ingen svensk artist fått på sin lott, ') Se vidlyftiga utdrag ur tidningsrecensioner i Paris, Weimar och Leipzig meddelade af Adlersparre. 2) Stipendiet å 300 kr. lämnade W. åt sin fader. Af resepensionen fick denne 400 rdr årligen, och, när pensionen tog slut 1842, då W. ej begärde någon förlängning af densamma, enär, som han sade, »andra af hans medbröder behöfde den bättre», erhöll fadern fortfarande samma summa af sonen, som dessutom ofta lät åtskilliga förstärkningar af årsapanaget dugga.