Från året 1843 finnes i Sverige tvenne arbeten af Wickenberg. Det ena är ett vinterlandskap med barn vid en vedkälke (grosshandl. Edw. Cederlund) af det vanliga solida och friska slaget, ehuru rörelsen i den dragande gossen och den påstötande flickan icke lyckats målaren; däremot är den lilla flickans uttryck, där hon vänder sig om mot hunden, förträffligt fångadt som alltid hos Wickenberg, hvilken, att döma af hans taflor, var en god barnpsykolog. Intressant är denna bild för den alldeles utprägladt blåa skugga, som faller från gossen och vedkälken på snön. Äfven i det stora vinterlandskapet från 1840, ja t. o. m. i Wickenbergs ofvan nämda ungdomsarbete af denna art ser man blåaktiga skuggor, bevis på att han ständigt med goda ögon studerade naturen, men här är skuggan t. o. m. ganska starkt blå, nästan som hos en modern impressionist. Den andra taflan från detta år, Skottkärran, är ett sommarlandskap med en pojke, som drar en flicka och en hund i en skottkärra. Rörelsen är ovanligt väl träffad och figurerna flott utförda med en synnerlig brio, men landskapets underligt blågröna helton verkar knappast öfverty-gande och t. o. m. en smula sötaktigt. SKOTTKÄRRAN. Oljemålning 1843. Heleneborg. Från Wickenbergs sista period har jag blott sett en enda tafla Hvila i Göteborgs museum, målad 1845 och ofullbordad. Invid ett gammalt pilträd ser man en lastkärra, hvars körsven ligger på marken och hvilar sig, medan den frånspända hästen står på andra sidan. Bakgrunden, nästan färdig, är hållen i Wickenbergs vanliga fina grå ton och det öfriga, bredt skizzeradt, i en varm brun färg. Någon afmattning märkes ej, men det vore ej underligt, om Stäck (i bref till hans svåger bokförl. C. W. K. Gleerup från Paris 1846) hade rätt, då han om en tafla från Wickenbergs sista tid säger, att den var ej på långt när så bra» som hans »herrliga vinterstycke» i Luxembourg, ty då hade målaren länge kämpat en allt hårdare kamp mot en förhärjande sjukdom, som tog alla hans krafter, och till penslarna grep han hufvudsakligen för att skaffa bröd åt sig och åt far och systrar i Malmö. Hvem kan då undra att handen och ögonen — de ständigt sjuka ögonen — voro försvagade och att någon vidare utveckling icke kunde komma i fråga? Hade Wickenbergs bana icke brutits så tidigt af sjukdom och död, är det troligt att han med sin djupa sanningssträfvan och