Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fragmenter ur bref från Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kallar voilé, likväl vibrerar så ädelt harmoniskt,
är ej sällan i de sista, ansträngande scenerna
af ett sorgespel, alltför medtagen, måste söka
sig resurser i det galla, det rent af skrikartade.
Men man skall hafva hört Rachel, som Pauline
i Polyeucte, uttala dessa enkla ord:
»Je vois, je sais, je crois»,
lyssnat till den stolla, segrande öfvertygelse,
som här, uti all triumfens pomp, uttalar sig;
man måste hafva hört henne i Ariadne, om en
trolös brudgum och en trolös syster, bedragen,
förtviflad, utropa:
»Quelques bras que contre eux ma haine puisse unir,
Je souffre plus encore qu’elle ne peut punir»,
här hört hatets vildaste utbrott, i hennes
stämma, förmäla sig med jemrens tystaste gråt, för
att rätt uppskatta hvad Rachel är i sina stora
momanger, dessa moinanger, då hon blindt
be-lierrskar sin publik, då till och med
klackö-rerna finna, att applådissementer här skulle vara
en otillbörlighet, en förolämpning mot konstens
majestät, då blott en enda suck af beundran,
en halfqväfd hviskning af hänförelse går genom
hela den graftysta salongen, från golfvet till
taket, från parterren till fjerde raden, då äfven
den, som vandrat till spektaklet, med full
af-sigt att kallblodigt recensera Rachel Felix, låter
sin tom af Racine eller Corneille falla igen,
låter kritiken falla, för att endast med oafvändt
öga, med oafvänd tanke följa den stora
skådespelerskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
