Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ja! på ångfartyget såg jag däcks-passagerare, som inaugurerade
sin dag med en stor sup bränvin, hvadan det visserligen icke
kan bestridas, att njutningen af denna dryck inom Sverige gått
till öfverdrift, ehuru i skildringen af denna öfverdrift icke
sällan blifvit begagnade till den grad bjerta färgor, att verkliga
förhållandet har svårt att, bakom dessa färgmassor, göra sig
gällande.
Den första punkt, der vi berörde svensk jord, var i
Ystad. Det är en liten, temligen obetydlig stad med ett enda
elegant, nästan palatsartadt boningshus, tillhörigt en af stadens
rikaste handlande. Man begapade mig, nästan som ett underdjur,
då jag, i en brokig morgonrock, gjorde en promenad kring
staden. Småbarnen sprungo, skrikande, in i portgångarne. Jag
beslöt att hädanefter städse kläda mig i frack, då jag visar mig
i en svensk småstad.
Påföljande natt blef icke utan sitt lilla äfventyr. Jag
hade lagt mig i min hytta, i den fulla öfvertygelsen, att platsen
ofvanom mig var tom liksom föregående natten. Bäst jag
ligger, väckes jag af ett häftigt skällande i den ofvanom mig
anbragta sängen. Jag trodde, att någon hund smugit sig ditupp,
och använde de vanliga tilltal, som brukas, för att åthuta
hundar. Men skällandet fortfor lika fullt, med ganska korta
mellanskof. Jag slängde, med en svordom, mina stöflor upp i
bädden ofvanom mig, för att genom denna fiendtliga demonstration
möjligen få det gläfsande djuret att tiga. Förgäfves! En stund
sökte jag beväpna mig med tålamod, men slutligen blef jag
ursinnig öfver den envishet, hvarmed min plågoande fortsatte sin
morrande musik. Jag sprang opp och fattade en käpp. I
detsamma såg jag en mensklig varelse, yrvaken, spritta upp från
bädden ofvanom mig. ”Har ni hört någon skälla,” frågade han
med en besynnerlig tonvigt på orden. ”Ja! visst fan har jag
hört någon skälla, och det snart i en timmas tid,” svarade jag
förargad, ”nu gäller det bara att få fatt på den fördömda
hundrackan, och med tjenliga medel bringa honom till tystnad.” ”Ack,
min herre! det är jag,” inföll fremlingen, ”det är jag, som har
den olyckliga vanan att skälla i sömnen. Jag skulle haft den
äran att underrätta er derom, ifall jag icke, då jag uppsteg i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
