Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Diplomatiska korpsen. I Norden är ceremonielet en magt; i Södern
lyder man endast modet: det är i Paris alltför allsmägtigt, att
vilja lemna första steget åt en Kungs-sorg, som gör om intet
dess välde och kläder ett helt samhälle i en färg. Då jag
yttrade min förundran öfver detta fenomen af laglydnad, omtalade
man för mig, att Konung Gustaf III öfver hela Sverige påbjudit
en enda drägt, under namn af Svenska drägten, bestående af
jacka, kortbyxor, strumpor och skor samt en liten, Spansk
mantel. Till och med tiggaren fick, så godt han förmådde, medelst
sina trasor efterbilda denna drägt. Mannen med vador, osynliga
för det obeväpnade ögat, måste peta dem in i silkesstrumpan,
för att låta verlden skratta åt sin svaga ekipering. Mannen
med mage att bära upp en väl sorterad thé-servis, måste knäppa
in den i en kort jacka, och hålla till godo att se ut, som ett
halft vidunder. En så tyrannisk lagstiftning skulle kanske
snararare, än 1830 års ordonnanser, bragt Fransosen till uppror.
Tiotusen personer med stora magar eller smala ben skulle högt
ropat: ”Ned med national-drägten!” Men Svensken sade aldrig
ett ord, utan klädde sig endast efter den fastställda ritningen,
gick i snön med silkesstrumpor och skor, frös och led.
Vid middagsbordet hade jag tillfälle att göra bekantskap
med den svenska, s. k. aptitsupen. Den smakar icke illa. Den
retar aptiten på samma gång, som den kryddar maten. Jag
tillegnade mig utan svårighet detta för Sverige nationella bruk,
väl vetande, att man bör taga seden, der man kommer.
Emedlertid berättade man mig, att en snillrik, men något exalterad
prestman, vid namn Wisselgren, vandrat från provins till provins,
för att predika korståg mot detta, som man vill veta, skadliga
bruk, och, i likhet med Gustaf Wasa fordomdags, från kyrkvallarne
talat för Sveriges befrielse derifrån. Också har han
uträttat så mycket, att, enligt hvad man omtalade, bränvins-karafinen
försvunnit från många af de rikt försedda småbord, kring
hvilka Svenskarne alltid, innan middagens begynnelse, bruka
med förkärlek församla sig, och att det ädlare portvinet der
intagit bränvinets ställe. Detta dock uteslutande i landsorten. I
Stockholm hängde man ännu varmt fast vid bränvinet, och det
begagnades till och med om qvällarne, vid alla större supéer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
