Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet. Försök till en karakteristik af Stockholmaren. Sociala förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sta uppmärksamhet dervid, sällskapslifvet ut i tamburen, som
egentligen är egnad åt helt andra ändamål. Ja! någon gång
har jag sett en oeli annan Stockholmare, ännu helt varm efter
sina dansanta ansträngningar, i en lätt bal-drägt, i strumpor och
skor, genom iskalla trappor och korridorer, följa någon af sina
förtjusningar ända ned till den väntande vagnen. Ett dylikt
vågspel, fullt jemförligt med de halsbrytande hyllningar
medeltidens riddare fordom egnade sina hjertans drottningar,
bekommer dessa nordiska jern-naturer icke det ringaste, och deras
damer betrakta denna äfventyrliga vandring öfver iskalla stenar
(trapporna i Stockholm äro sällan mattbelagde) i trettio graders
kyla, som en skyldig artighet, hvars uteblifvande skulle förvåna dem.
Pluraliteten af våra Fransyska älskare vedervåga icke en katarr,
vore det äfven för den ömmaste blick, och heldre än att ådraga
sig en envis iniluenza, försaka de till och med sällheten af en
förstulen handtryckning. De veta, huru litet gikt och kärlek
låta förena sig. Men ännu lefver det en gnista romantik qvar
i norden. Der hyser man flammor, som till och med våga
blottställa sig för en förkylning.
Vid aflägsnandet ur ett sällskap lemnar man aldrig i
Stockholm betjeningen något prof af sin välvilja. Denna
skillnad i sedvänjor var mig obekant, då jag, dagen efter min
ankomst, blef inviterad på middag till den artige och
förekommande Bankir, på hvilken mitt kreditif var stäldt. Vid
bortgåendet tryckte jag en sedel i handen på den betjent, som biträdt
mig vid påtagandet af min öfverrock. Han åtskiljde sina begge
läppar till en gapning, den fruktansvärdaste jag sett, sedan jag
sist besökte Tigerns bur i ”Jardin des plantes.” Tillika såg han
på mig med ett par stora, enfalldiga ögon, ur hvilka hvardera
glänste ett tydligt frågetecken. Enär således min pantomim
blif-vit oförstådd, måste jag tillgripa dialogen och antyda honom,
att sedeln vore hans. ”Min?” frågade han tvärt och ljudligt,
men nu ansåg jag mig icke vidare behöfva ingå i svaromål, utan
allägsnade mig.
I Stockholm bor man i allmänhet ganska rymligt. Den
obetydligaste handtverksmästare är så logerad, att han, som
termen lyder, kan ”se folk.” Huru mången verkligt rik industri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
