Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet. Försök till en karakteristik af Stockholmaren. Sociala förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
våldsamt jaga mig blodet åt hufvudet, och nästan bringa’ mig,
att, om möjligt, söka tvist med den mannen.
I Sverige, liksom hos oss, har dansen haft sina furstar.
Man nämnde för mig, såsom sådane, generalerne Stjerncrona
och v. Arbin, livilka dock antagligen numera, vid sextio års
ålder, lagt ner sina spiror till förmån för yngre generationer.
Såsom en dylik f. d. storhet citerades äfven Landshöfdingen
Ridderstolpe, densamme, som år 1810, vid Furst
Schwartzen-bergs stora fest i anledning af Napoleons förmälning, frelsade
den ena af Furstinnorna Schwartzenberg ur förvirringen och
lågorna. Jag nämner detta för de af mina herrar landsmän,
livilka, med Grammout och Lauzun till föredöme, gjort dansen
tilF ett studium och således, inom området af dess liäfder, sätta
värde på historiska data. För egen del fruktar jag, att det
sällan är på en dans-sals tiljor, som mannen visar sig mest till
sin förmån. Men deremot torde just här ligga rätta fältet för
en qvinna att utveckla prydligheten och behaget af sin gestalt,
smidigheten och elegansen af sina rörelser. Också är
Stockholmskan ganska intagande i sin dans. Intet af den
Germani-ska stammens vanliga tyngd och otympligliet! Jag har i de
hög-vexta och välformade Stockholmskornas dans ibland öfverraskat
attityder, fullt jemförliga med de Lady Hamiltons, livilka det
Rehbergska gravyr-verket återger. Och detta är dock
uteslutande natur. Konsten — dansen, som konst, — står i Sverige på
en ganska låg ståndpunkt.
Stockholmaren, hvilken, såsom jag ofvan nämnt, i
början af en supé eller bal visar sig stel och ovan, slutar ej
sällan att kanske drifva artigheten och galanteriet alltför långt,
att ännu i tamburen fortsätta de hyllningar han begynnt i
salongen. Jag har sett honom trängas och skuffas med
afliem-tande betjening, ligga på knä bland lapp-skor och galoscher,
bli öfverklifven, om icke kanske till och med trampad, endast
för att vinna det betjentmessiga företrädet att få fästa
ofvan-cliaussuren på sin skönas fötter. Han betänker icke, att detta
är en hyllning, som innehåller något förödmjukande, som
hän-tyder på en dräng-syssla, den der egentligen icke kan höja
honom i hans utvaldas omdöme. Han flyttar, utan att rätt fä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
