Klockan omkring fem var den lysande samlingen av nästan alla huvudstadens förnämsta klädståndsfruar samlad i fru Normans lilla våning. Det stora yttre rummet, som i vardagslag företedde ett omätligt allehanda av hela och sönderbrutna möbler, tagel och sågspån, tygstycken och polityrkärl - ty fru Norman fuskade i litet av varje - var nu inrett till salong och på det präktigaste dekorerat med blommor samt diverse från ståndet och magasinet uppflyttade pjäser av brons och glas.
»Men vi få icke se den söta Lucie?» sade sällskapets primadolma, den bålrika fru S..lin, vars man hade en källare, vilken besöktes av bara förnämt folk. Hon visste att hon här, både för sin rikedom och sitt högre värde i det allmänna, var den tongivande. Därför ansåg hon också lämpligt att hon först borde fråga efter fästmön.
»Ack, min lilla söta fru S..lin, som jag aldrig nog kan tacka för den heder, mig blivit visad, för äran och nöjet att på Lucies hedersdag, se ett så rart främmande - jo, Lucie kommer nog på ögonblicket!» Och fru Norman, het och flämtande efter förmiddagens ansträngningar, ideligen med näsduken över det röda ansiktet, vinkade sitt allt i allom, hovmästarinnan, till sig. »Kära Malla, kommer då inte Lucie?» Och den beskedliga fru Malla Fogelkvist fick en vink att för tredje gången uppmana den långsamma fästmön att infinna sig.
»Det var minnsann ett parti som dugde!» sade källarmästarfrun och lutade sig med nedlåtande förtrolighet mot den överlyckliga modern.
»Jo, jag menar det! Lucie kommer att väcka mycket uppseende med sitt giftermål!» sade fru Norman med förnöjd stolthet. »Min tillkommande måg, herr kamrer Lassman, kan sätta upp ett bo, som jag minsann inte tror mången visar maken till. I går var jag och syster min, hovmästarinnan där borta, och hon, som levat så länge i högförnäma hus, svor på att hon aldrig, inte ens på Dagstaholm, som visst är det största herresäte i hela Sverige, sett något ditåt. Mången flicka skulle skatta sig säll att vara i Lucies ställe... men sådana där tillbud vankas icke alla dagar. Då Lucie var litet barn, spådde redan alla människor att det skulle bli något ovanligt. Alltid var hon olik andra ungar och kvick och läraktig, så att jag såg det skulle löna mödan att kosta på henne allt det jag sedan gjort... Men se här ha vi fästmannen! Han ser ju helt ung ut ännu?»
Det blev nu ett allmänt uppstigande och nigande för kamrern, som svartklädd, med hatt och handskar, svängde i vida kretsar till höger och vänster. Men huru han svängde, fick han ej ögonen på fästmön.
»Hon är här på ögonblicket!» yttrade fru Norman, som visst för tionde gången givit samma svar på den fråga, kamrerns ögon nu gjort henne. Det drog emellertid ut än en god stund, innan det föll Lisa in att lyckliggöra sällskapet med sin närvaro. Slutligen kom hon dock, täckt och smakfullt klädd och med ett leende på läpparna, vilket, om det icke yttryckte en ung fästmös blygsamma sällhet, likväl återspeglade en annan sorts lycka, en triumf över närvarande förhållanden.
Kamrern gick emot henne och tog henne i handen, och som brickan med det rehnska vinet just då gick omkring, framsteg fru Norman och bad med mycken värdighet sina gäster förena sig uti en skål för de nyförlovade, varefter lyckönskningarna började.
»Vad alla dessa människor plåga mig!» viskade Lisa sakta till kamrern, som efter denna ceremoni förde henne till ett oupptaget fönster i det dagliga rummet näst intill salen. »Jag vet icke varför mamma skulle göra mig emot och draga ihop de här gamla skvallersjuka fruarna - jag kan aldrig med sådant sällskap!»
»Vad det gläder mig att höra, att du har samma avsmak för sällskap i allmänhet som jag! Denna lyckliga överensstämmelse, som jag icke vågade tro skulle finnas emellan oss, gör att vi nästan helt och hållet kunna leva inom oss själva.»
»Och skall man ändå någon gang se folk, för att i alla fall vara som andra människor», inföll Lucie, så... så bör det vara valt.»
»Alldeles det, Lisa lilla, det bör vara mycket valt, och det är för mig den största tillfredsställelse att förnimma, det du icke alls fäst dig vid din mors umgängesvänner - du vill då säkert icke införa någon av dem i vårt hus?»
»Nej, det vet Gud!» svarade Lisa med mycken beredvillighet. »Och om jag finge föreslå något i avseende på bröllopet, så skulle ingen enda av dem komma dit. Jag har alltid tyckt att bröllop bör vara mycket inskränkt: några personer som vittnen kan ju vara tillräckligt?»
»Herre Gud, Lisa, vad du uppenbarar för goda anlag! Att jag kunnat ända hittills vara blind för dina förtjänster!» Kamrerns ögon riktigt tårades. Lisa översteg redan nu hans mest utsträckta förhoppningar. Hon artade sig ju att bli ett fullkomligt mönster av kvinnor.
»Åh, det är väl ingen så stor förtjänst att följa sitt tycke», svarade hon blygsamt. »Det skulle göra mig mycket nöje, om morb... om du - det är fasligt svårt kalla morbror du... om du överensstämde med mig i det jag vill föreslå?»
»Skulle icke jag överensstämma med dig, Lisa? Jo, det är tvärsäkert, om det blir så förståndigt som du nu talat. Säg bara hur du vill ha det!»
»Det skall jag gärna göra, men icke nu. I morgon eller någon annan dag kunna vi ju tala därom. Men för all del nämn ingenting åt mamma! Hon bleve både ledsen och ond, om hon finge höra att jag stridde emot hennes plan att göra ett stort och tråkigt bröllop.
»Var säker att jag tiger! Och alltsammans skall komma ifrån mig - jag kan väl icke ha hjärta att bringa dig den minsta ledsamhet, kära Lisa, när du gjort mig sa mycken glädje! Men se här har jag med mig litet i fickan åt dig... du ser, att jag icke är så snål heller.»
Lisa mottog ett omsorgsfullt hoplagt paket, tackade med en lätt och vänlig nick och sprang hastigt in i sitt eget rum, för att se efter vari fästmöskänkerna bestodo.
Jo, det var icke så klent! Kamrern hade hela lördagen sprungit omkring och slutligen varit så lycklig att på en gammal fordran hos en sidenkramhandlare erhålla aderton alnar svart satinturc och en vit, äkta schal, visserligen icke av dem, som inkommit sista våren, men ända en vacker, icke så särdeles gulnad schal. Jämte dessa utmärkta dyrbarheter, vilka voro bestämda till själva brudskruden, låg i en liten med många pappersomslag försedd låda en brosch och ett par armband, som kamrern för femton år sedan mottagit i hypetek, men vilka efter förfallodagen tillhörde honom själv.
Dessa nipper föll Lisa särdeles i smaken, emedan hon hört att det
antika just var det mest eftersökta och moderna. I övrigt behagade hon
att med nådigt välbehag mottaga alla de vedermälen, hennes brudgum
lämnat av sin ömhet.
