Någon tid efter det förut beskrivna förlovingskalaset en tisdag, hade Wetterkvist lektion hos fröken Lindfelt. Klockan halv tolv gick han hemifrån på det präktigaste utstyrd i ett par ljusgrå sommarbyxor - vilka han olyckligtvis ej varit i tillfälle att lägga sig till med förrän nu på sensommaren - en nystärkt väst och sin lilla bruna bonjur, moderniserad samma vecka under en dag, då han icke hade lektioner och således höll sig hemma för påkommen bröstvärk. Notarien såg verkligen ut som en äkta dandy» (immodernt uttryck), och de bleka, genom den utomordentligt stränga dieten något infallna kinderna gåvo honom onekligen ett fint utseende. Med sitt spanska rör, sina glacehandskar, vilka ej hade en enda fläck, en enda brusten söm, och sin gula sidennäsduk hade han även anspråk på elegans. Med säkra steg och upprätt hållning vandrade han nedåt Kornhamn och sedan uppför de välbekanta trapporna till friherrinnan Lindfelts våning.
Wetterkvist fick vänta litet i kabinettet, där lektionerna vanligen försiggingo. Friherrinnan hade gått ut, men fröken skulle, efter vad man sade honom, »strax komma». Då det emellertid drog något ut på tiden med fröken Matildas ankomst, gick notarien omkring i rummet och besåg åtskilliga småsaker, vilka genom vanan att ofta se dem redan vunnit ett visst intresse för honom. Att fröken Matildas sysaker betraktades med andra ögon än de övriga, och att vissa små dyrbara klenoder även hälsades på ett ömmare sätt, faller av sig självt, men så stort detta nöje måste vara för notarien, vars känslor hittills endast livnärt sig av suckar, kunde han icke underlåta att varsebli det någonting, överhöljt med en servett, låg på ett av borden.
Wetterkvist, som kände en lindrig nyfikenhet och tyckte det vara en förlåtlig synd att tillfredsställa den, lyfte försiktigt på täckelset. Han hade förmodat eller, rättare, smickrat sig med hoppet att finna någon den älskliga Matildas tillhörighet, men den hjärtklappning, han härvid erfor, ökades tiofaldigt, då han i stället för det han väntat, fann sin egen tavla, som fröken köpt i fru Normans klädstånd.
Denna sak, vilken han glömt under loppet av nya förhållanden, väcktes nu åter till liv. Det obehagliga minnet av en för hans stolthet så plågsam stund, jämte fruktan att tavlan blivit framlagd för något särskilt honom rörande ändalmål, jagade blodet till hans kinder och bragte hans sinne i en sådan oro att han glömde kasta servetten tillbaka. Då fröken nu öppnade dörren, var det för sent. Han kunde förgåtts av blygsel, och för första gången slog honom den tanken att han icke ägde medfödd takt. Huru enkelt skulle det ej annars varit att reda sig ur ett så obetydligt bryderi, nu åter ökades det pinliga i hans ställning genom den ofördelaktiga slutsats, han gjort om sig själv. Med djup nedslagenhet tyckte han sig åter vara den tafatte gymnasisten, väl alltid stolt, men dock med fasoner modellerade i trä.
Men fröken innehade denna medfödda lätthet, vilken förekom Wetterkvist att i synnerhet vara adelns lyckliga företräde.
»Ah, herr notarien ser på min tavla - är den ej vacker... Var tror notarien att jag erhållit den? Jo, pa ett ställe, dit den visst kommit i högsta nödfall... i ett klädstand.»
Wetterkvist hade velat giva minst en av sina dikter, om han kunnat låta bli att rodna och se besvärad ut, men det var totalt omöjligt. Han försökte väl framkomma med hänvisning till ett och annat - fel, vilket han naturligtvis bäst borde känna - i utförandet av de särskilda partierna, men det skedde så otydligt, att fröken icke förstod mera än att meningen kunde vara att klandra hennes smak och konstkännedom.
Med en liten förtrytelse försvarade hon sin tavla och berättade, såsom ett bevis fullt styrkande dess värde, att hennes mor låtit framtaga tavlan, för att därav göra en present åt sin svåger greve L. »Min onkel», fortsatte Matilda, »är just i staden, vi vänta honom hit i afton och äro ganska säkra att han med allt nöje skall lämna stycket en lämplig plats bland samlingen i galleriet på Dagstaholm. Det är icke första gången mamma är så lycklig att kunna visa dessa små artigheter för de många stora, varmed onkel överhopar oss.»
Vart tog nu notariens huvud vägen? Den arme notarien! Greven på Dagstaholm, den förrädiske vännen till den olycklige baron Henning! Wetterkvists sinne svindlade: Matilda, den ljuva, intagande Matilda, var nära nog hans... ordet »kusin» ville han icke ens viska i sin själs djupaste vinkel, men det genljöd ändå i hans öron. Knappt hade han sinnesnärvaro nog att bemantla sin rörelse med ursäkten av ett hastigt illamående.
Matildas blick, genast berövad sin livlighet, fäste sig på honom med uttrycket av ett blygt, omisskänneligt deltagande.
»Herr notarien ser verkligen mycket sjuk ut. Kom det så hastigt? Får jag springa efter några droppar! Mamma har sådana hemma.»
»Nej, jag tackar oändligt... men jag måste ut i friska luften... Förlåt, förlåt!» I sin förvirring fattade han frökens hand, kysste den och ilade ut.
Den unge mannen gick oavbrutet, tills han uppnått den mest dunkla delen av Hagaparken. Här kastade han sig ned och lät den heta pannan svalkas mot det daggiga gräset.
Under dessa mörka timmar var han ej mäktig en enda redig tanke. Han ville trotsigt framträda inför greve L. och bevisa denne att han ägde de högsta anspråk på beskydd: han ville fordra ersättning för all den förnedring och sorg, vartill han blivit dömd, han ville slunga förkrosselsens ord emot den, som förstört hans mors en gång oskyldiga lycka och ådragit honom själv det elände, som syntes honom ohjälpligt. Men dessa fantasier underkuvades sedan av hans oböjliga sinne. Vilken feghet... Skulle han inför denne man stå förödmjukad, namnlös, tiggande barmhärtighet! Skulle han blottställa sig för sannolikheten att med misstro eller ljumhet bliva avfärdad, avfärdad kanhända med en lumpen penninghjälp.
Så stred den unge mannen, till dess han sent på aftonen återvände till staden. Han kunde ej avhålla sig att taga vägen åt Kornhamn.
Det var ännu icke fullt skumt. Ett fönster stod öppet i friherrinnans våning, men i detta fönster syntes ej den ljusa bild, vilken framskimrat även under de förgångna mörka stunderna, utan en man, vid vars åsyn notarien nära uppgett ett högt rop av oemotståndlig häpnad - det var ju nästan han själv, blott äldre. Hade icke en hastig aning upplyst honom om vem det kunde vara, hade han ej sett hela figuren i dess storlek, liksom sig själv i miniatyr, skulle han ha ansett sig som en dubbelgångare.
Nu tvivlade han icke det ringaste att han hade greve Ernst L. från Dagstaholm framför sig, och som den höge mannen ingalunda syntes bli varse den obetydlige fotvandraren, kvarstod Wetterkvist med bröstet uppfyllt av både himlen och avgrunden. Varje av dessa ännu sköna och högsträva drag inpräglade han i minne. Ack, vad hans hjärta klappade, vilket kval där inne, vilka olika rörelsegrader som växlade kyla och värme i hans blod!
I detsamma gick friherrinnan Lindfelt förbi fönstret. »Se, notarien Wetterkvist!» sade hon. »Det är dig han så skarpt fixerar!» och friherrinnan slog sin grevlige svåger lätt på axeln. Även han såg ned, en kall, isande, likgiltig blick träffade främlingen sonen.
Blodet flydde från Wetterkvists kinder: blott ett enda ögonkast skickade han ännu uppåt fönstret. Sedan försvann han. Den natten fanns han icke på sitt rum.
»Så besynnerligt», utbrast friherrinnan, »vad den människan är lik dig! Märkte du det icke själv?»
»Jag märkte ej annat än att han bar sig åt som en fåne!» svarade greven i kall ton.
Matilda stod vid andra fönstret, skymd av gardinen: även hon sag notarien. Hon varseblev när han stannade, hon följde med sin blick den utomordentliga rörelsen i hans anletsdrag, den märkbara vårdslösheten i hans annars ståtliga skick. Hans sista blick åt fönstret bemärktes även av henne, och ehuru hon på intet tillfredsställande sätt kunde förklara en så egen händelse, kände hon likväl en oredig smärta. Redan från början av sin bekantskap med den unge mannen hade hon tyckt sig finna att han helt säkert var ett lyckans styvbarn.
Om aftonen, sedan Matilda ingått i sitt eget lilla rum, stod ännu notariens bild, sådan han visat sig på gatan, livligt för hennes själ. Hon försökte därjämte att dela sina tankar på några andra unga män, vilka öppet ägnat henrle sin uppmärksamhet, men dessa bleknade bort, ty de stodo ej i något romantiskt ljus.
När den unga Matilda slutligen nödgades giva efter för sömnens
lockelser, var det med den önskan att det måtte varit lektion följande
dagen, men tyvärr var det ingen före torsdagen. Hon kände en stor
otålighet vid överräknandet härav, och till sin egen undran
överraskades hon av hoppet att hennes mor kanhä#da finge något
förhinder liksom i dag.
