»Se så, nu är jag här såsom du önskade! Säg nu, kära Lisa, hur du vill ha det, ty det skall bli precis som du vill, det är säkert det!»
»Ja, men kanske det är orätt av mig att föreslå något, som strider emot mammas önskan: hon är så glad att få se sina gamla vänner vid ett sådant tillfälle, men det är just det värsta, att, om de först varit på bröllopet, komma de säkert allesamman dagen därpa till oss att gratulera, och därtill fordras inga obetydliga tillredelser!»
»Gud bevare oss, gud bevare oss! Vart skulle det bära hän?» utbrast kamrern med högst bekymrat utseende.
»Dessutom må morb... må du aldrig föreställa dig att det tar slut med det!» fortfor hon, sättande fästmannen i en ångest, vilken kunde bliva nyttig för det förslag, hon ärnade framställa.
»Vad skulle då vidare hända?» frågade kamrern med förvåning. »Jag tycker min själ att det vore illa nog!»
»Jo, sedan ville de alla se oss igen, och man skulle bli fasligt utskriken för högmod och gud vet icke allt vad, om deras artigheter ej antogos. Gå vi åter till dem, så blir det icke annat än ett evigt fram- och återbjudande, och läte minsann ej göra sig på femtio riksdaler i månaden.»
»Det sker icke, det sker bestämt icke», sade kamrern mycket ivrigt, »det är alldeles nödvändigt att ett sådant bröllop undvikes! Men låt höra huru du ville ställa därmed?»
»Efter du önskar höra min tanke, så, om jag finge råda - du gör likväl helt och hållet efter eget behag -, toge vi ett par vagnar och reste ut till något av utvärdshusen, Norrbacka till exempel. Inga flera skulle vara med oss än prästen, mamma och moster Malla, och så finge du medtaga ett par herrar av dina bekanta, varibland, om du sa tycker, du ju kunde bjuda kungl. sekter Rosell. Han är så vänskaplig och har så hjärtligt önskat oss lycka.»
»Åh ja, han har redan bjudit sig själv, men vad beträffar det där förslaget med vagnarna, bleve det bra dyrt, i synnerhet om vi skulle förtära något på stället, vilket man väl finge för skams skull.»
»Lappri emot att ha mammas alla tråkiga bekantskaper att göra med - det kostade nog mera i längden, kan du väl förstå!»
»Ja visst, det förstås, men det är en sak, vari man dock kan göra och låta efter behag. Emellertid, i fall din mor skulle vilja deltaga i kostnaden, kunde det kanske låta sig göra på det sättet du vill.»
»Jag tror icke att det gärna går an att föreslå mamma det, när hon icke får göra bröllopet efter sitt tycke.»
»Två vagnar», suckade kamrern i en ton, som förrådde att han redan börjat räkningen, »två vagnar Hm, hm, och te se'n, konfekt, vin och fan och hans mor... det där sammanlagt går icke av för hackor!»
»Ett bröllop får väl kosta något, min vän!» invände Lisa med det mest intagande saktmod. »Det bleve för sent att fara ut på te: vi ha nu redan mörka aftnar - det får nödvändigt vara till middag!»
»Middag på Norrbacka för en, två, tre, låt mig se, för... åtta personer. Nej, Lisa, nej, min skatt, det bär icke ihop! Gud vet jag är glad att i allt, dit förmågan sträcker sig, göra dig till viljes - men vagnar, middag, vin, konfekt, gud hjälpe mig om jag står ut med det!»
»Som du vill, det får bli som mamma tänker ställa det, och vi måste underkasta oss obehaget, ty har man sagt a, så får man också säga b.»
Kamrern gick fram och åter. »Det var nog ändå ett roligt infall, Lisa lilla, att fara ut på värdshus och vigas! Men kunde det icke ske någon annorstädes, till exempel hemma i vår lilla våning, sa snart jag mottagit den och den kommit i ordning?»
»Skall det vara i staden, så blir det alldeles sak samma som det skedde hemma hos mamma!» invände Lisa »Alla dessa människor, skall du komma ihåg, äro mina gamla bekanta och ha således lika anspråk att bliva bjudna. Men en helt annan sak är det, om vi resa ut: då se de att vi vilja leva för oss själva och att det är vår avsikt att ej underhålla något umgänge eller mottaga några besök.»
Kamrern åtnöj de sig endast med att genom en talande pantomim giva sin obenägenhet till känna.
»Jag hade trott», yttrade Lisa, som nu tyckte det vara tid att anslå en ny ton, »jag hade haft den barnsligheten att inbilla mig, att det skulle göra dig en glädje att uppfylla den första önskan, jag yttrat, men efter det icke så är, vill jag ej heller nämna ett ord mera! Det vet jag dock att jag aldrig glömmer att jag fick avslag på min första bön. Jag är litet skrockfull och tror bestämt att detta är ett dåligt förebud.»
Nu var kamrern gripen på det ömmaste: han var ju själv litet skrockfull och visade ingen obenägenhet att tro på så kallade förebud av stundande olyckor och missöden. Och Lisa gladde det att hava utspanat en av hans svagare sidor. Verkan därav stod nu tydligt att läsa på kamrerns ansikte.
Efter en liten tystnad svarade han: »Det kostar stora pengar, barn, men du skall aldrig få att förebrå mig att jag nekat dig det första du hade att be mig om! Jag skall då taga två vagnar, och middagen skall jag beställa, men däremot lovar ju du att fara tidigt hem - ty jag tycker aldrig om att vara länge uppe på kvällen.»
Med en djup suck, ty det var ganska mörka tankar som nu insmögo sig
hos den unga bruden, gav hon det äskade löftet... och därmed var detta
ärende avslutat.
