Följande förmiddagen, under den nu åtskilliga gånger gjorda förevändningen att handla på Kornhamnstorg, gick Lisa till sin mor. Nu var händelsen den att fru Norman var upptagen i ståndet och moster Malla som bäst sysselsatt att baka småbrödet till festen, varför det icke fanns annat råd, än att stanna totalt ensam med Rosell, något som Lisa kanske icke heller ansåg synnerligen olyckligt.
Kungl. sektern väntade redan i yttre rummet.
»Jag har min dräkt i ordning!» ropade Lisa glättigt emot honom. »Få se vad kungl. sektern skall täcka. Nog tror jag den kläder. Men, hör på, jag går in i min forna kammare och kläder mig där. När jag är i ordning, öppnar jag dörren, och då skall kungl. sektern vara snäll och hjälpa mig att välja den vackraste och bästa ställningen - kungl. sektern får hålla spegeln åt mig.»
»Och i dag har fru Lassman ingen enda tanke, som icke tillhör festen?» sade Rosell, litet stucken att själv vara så förbisedd. Honom förekom både själva repetitionen och alla föregående överläggningar endast såsom lika många lyckliga tillfällen att få träffas ostörda, men han såg nu att detta var vad Lisa minst tänkte på, åtminstone så länge hon icke fått visa sig i kostym och skördat tillbörlig hyllning.
»Vad annat skall jag väl tänka på, än det jag har för händer?» svarade hon skrattande. »Man bör ha bättre om tid, när man skall sysselsätta sig med... med...» Hon hade, obetänksam som hon ofta var, sagt mera, än hon borde och i hast kunde reda och tystnade därför litet förlägen.
»Var så god och fortsätt», inföll Rosell, »eller kanhända jag kan göra det? Man bör ha bättre om tid, när man till exempel, i brist av all annan intressantare förströelse, skall sysselsätta sig med - en älsk...»
»Vad för något», utbrast Lisa helt stucken, »en älskare - jag måtte säga! Nå, det är verkligen mer öppenhjärtigt och framför allt djärvare än jag påräknat.. Jag hade trott att en fru behövde se på något mera än 'skenet'!» Och nu antog hon en min och ett skick, som gjorde Rosell alldeles yr i huvudet.
Lisa, som läste sin framgång i hans ögon, triumferade - men nu var ej tid för detta. »Jag måste skynda mig», sade hon brådskande, »så att jag är hemma till middagen, annars kunde gubben få någon misstanke. Och härmed for hon av i nästa rum.
Omklädseln gick i flygande hast, ty Rosells otålighet att få se henne var knappt större, än hennes egen att få visa sig. Det var en lycka att kamrern varit så sysselsatt på morgonen, att hon haft tillfälle inöva konsten att påsätta den efter egen fantasi tillskapade toaletten. Ej fullt hade en kvarts timme förflutit, när Rosell uppmanades att öppna dörren. Han lät ej säga sig detta två gånger... och där stod nu Lisa på tröskeln i en ställning, varom säkerligen aldrig någon representant av madonnan ens drömt. Men så skulle troligen heller ingen mera än Lisa själv varit av den tanken att man här såg efterbildningen av en sådan tablå.
Vad var hon väl, den tanklösa, med sitt utslagna hår, sina florsdraperier och sin vita törnroskrans? En nymf, färdig att bortsväva till dans, lekar och löjen .
»Vad du är förtrollande!» utbrast Rosell med ofrivillig beundran. Han glömde helt och hållet att hon skulle föreställa något annat än sig själv. Och väl var det, ty om han erinrade sig Lisas mening, hade han måst le, vilket gruvligt skulle förolämpat henne.
»Nå, är ställningen bra?» frågade hon med glädjestrålande ögon och klappande hjärta... »Men vad tänker jag på!» utropade hon tvärt och sprang med en sådan fart fram på golvet att de rika gasskyarna av hennes lätta klädnad yrde omkring henne. »Det fattas mig något!» hon ryckte en bronserad Napoleonsbild från kakelugnen. Med denna klenod sprang hon tillbaka in i kammaren, och sedan hon på bästa möjliga sätt tillstyrt alltsammans, kom hon åter fram, bärande på den lille Napoleon, inhöljd i flor och till hälften dold av hennes långa, mörka hår.
»Tag nu hit spegeln och håll den framför mig! Till själva festen får jag nog låna mig ett litet levande barn. Bör jag ha det så här?» och hon vände och vred den lilla Napoleon i åtskilliga ställningar.
»Tänk för guds skull icke på någon annan representation än denna!» sade Rosell, som icke längre var i stånd att återhålla leendet. »Dessutom», tillade han i allvarsam ton, då han såg Lisas synbara missnöje, »är denna scen av för storartad betydelse att efterhärma vid ett sällskapsnöje. Jag bedyrar att det verkligen icke går an!»
»Åh, nog vet jag varifrån det kommer!» sade Lisa, som trodde att Rosells svartsjuka uppreste sig emot tanken att flera personer skulle få skåda den syn, som förtjuste honom själv. »Men tala icke om det, utan kom bara hit med spegeln!»
Han lydde. Han höll den stora spegeln framför henne, och i den såg Lisa icke allenast sin egen gestalt, hon såg även Rosells eldiga blick. »Och ingen mera skulle få se mig», tänkte hon, »jag önskar hela Stockholm såge mig!»
I detsamma sköts dörren snett emot hastigt upp, och i den förrädiska, olyckliga spegeln visade sig, bredvid kungl. sekterns strålande ansikte, ett annat mörkt och bistert. Lisa spratt till både i lemmar och hjärta.
Rosell vände sig om och skyndade att borttaga spegeln, då hela synen blev rätt åskådlig för den förhäpnade - äkta mannen.
»Vad är detta för gudlöst spektakel! Lisa, Lisa, är detta Kornhamn? Jag tror verkligen du har hemliga möten... du drar mig vid näsan!»
»Herre gud, så du är i stånd att skrämma en stackare!» svarade hon, som nu åter fattat sig och sprang fram till gubben. »Nu har du förstört hela härligheten. Jag höll på att inöva en tablå vivant till din födelsedag.»
»Tablå vivant!... Vad är det för skräp? Till min födelsedag - det skall jag utbe mig att du låter bli. Hör du, Lisa, jag vill icke veta av något spektakel... du vet vad du rättar dig efter!»
»Men, min bäste kamrer», inföll Rosell i en särdeles mild och försonande ton, »när icke detta något för strängt, när fru Lassman menat så innerligt väl?»
»Och kungl. sektern så innerligt gärna velat hjälpa henne!» härmade kamrern och slängde en arg blick på kungl. sektern.
»Jag anser alltid som en plikt att vara damerna till tjänst: det måste en artig kavaljer!» genmälte den icke så lätt borttappade Rosell.
»Men jag anhåller, och det ganska eftertryckligt, att artigheterna insparas i vad som rörer min hustru, och om hon är så vettlös att hon ställer ihop sådana här galenskaper, ärnar jag därför icke tillstädja dem!»
»Däri gör kamrern alldeles efter behag!» svarade Rosell likgiltigt. »Jag gissar dessutom att fru Lassman redan mistat smaken att uppträda i någonting.
»Ja, det har jag visst!» förklarade Lisa sorgset. »Fy, min vän, att du kunnat vara så elak och förstöra den här glädjen för mig! Jag hade velat sitta som en madonna, och du kan aldrig föreställa dig huru bra det såg ut, när jag höll ett litet barn i famnen, alldeles som en ung mor. Men det vill du icke se - jag vet nog att du hatar barn!»
»Nej, nej, herre gud, jag hatar dem visst icke! sade kamrern, som vid Lisas föreställning huru intagande hon varit med barnet, kände sig alldeles uppvärmd och liksom upplöst i ömhet. »Jag hatar dem visst icke, Lisa lilla, och är det vår Herres vilja, så...»
»Vad pratar du?» inföll Lisa, blossande röd och i en rysligt harmsen ton. Men liksom en ny tanke blixtrat genom huvudet, lutade hon sig blygt emot makens tulubb. »Erkänner du nu», sade hon, »huru orimlig du varit, och vill du ej säga ett vänligt ord till kungl. sekter Rosell, som haft den godheten att gå hit och undervisa mig?»
»Vad det vidkommer», menade kamrern, »så kunde jag lätt så gärna hava undervisat dig själv. Men lika mycket, låt nu den här barnsligheten vara glömd, ty huru stor välmeningen kunnat vara, tillåter jag ej att man gycklar med heliga ting.»
»Nå, vad är det för heligt med det?» sade Lisa, som aldrig i sin levnad tänkt på att madonnan och jungfru Maria utgjorde samma personlighet. Efter Lisas konfysa föreställning betydde ordet madonna något slags gudomlighet, liktydig med Venus. I övrigt hade hon aldrig bråkat sin hjärna genom att söka utröna var begreppet därom innefattade.
»Vad tänker du på, barn!» sade kamrern förmanande. »Kanske du i din okunnighet icke ens vet, att du ville föreställa jungfru Maria med Kristusbarnet?»
»Jag är väl ej så djupt okunnig?» svarade Lisa med en förtrytelse, beräknad att dölja hennes förvirring och blygsel. Hon insåg nu varför Rosell så mycket motsagt henne, och hon skattade sig lycklig att en tillfällighet hjälpt henne ur en snara, där hennes brist på vetande eljest otvivelaktigt blivit förrådd.
»Nå, nå», återtog kamrern, »jag kunde icke annat tro av dina ord.»
»Du är alltid färdig att uttyda mina ord oriktigt. Men vad är det värt att längre tala härom, se'n allt nu är upptäckt och du dessutom är emot alla syrpriser? Jag önskar jag aldrig tänkt något ditåt!»
Då kamrern såg Lisas förändring, den han tillskrev bekymret att hava gjort honom emot, försvann efter hand det elaka intryck, han erfarit vid sitt första inträde. Kanhända var det icke så farligt med kungl. sektern som det såg ut, men nog hade hans ögon ett styggt uttryck, som kamrern benämnde det - och Lisa, var det ej också något med henne, som sade att icke allt var så som det borde vara? Kamrern bjöd likväl till att kväva sina misstankar, men fröet var nu en gang utsått, och det blev aldrig uppryckt. Gubben beslöt att i hemlighet spionera på varje Lisas steg.
»Men hur kom det sig att du gick hit, min vän? sade hon.
»Jo, det var helt enkelt - du ser att alla hemliga och olovliga vägar röja sig själva - av den orsak att jag mötte pigan. 'Kommer du ensam?' sade jag, 'var är frun?'... 'Hon har ej varit med åt torget, hon gick upp till fru Norman'... Då jag hörde det, gick jag hit för att fråga efter varför du narrats för mig, och min själ var icke förklaringen över all förväntan!»
»Tänk icke mera på det!» bad Lisa. »Det är så många fruar som fira sina mäns födelsedagar på samma sätt, och jag mente så innerligen väl. Men jag lovar dig, om du nu vill vara riktigt god, att jag icke mera skall hitta på något sådant!»
Det smickrade kamrern att Rosell fick se vilken respekt Lisa hade för hans myndighet, och det smickrade ej Lisa mindre att visa kungl. sektern, vilket välde hon utövade genom sin fina takt att leda mannen.
Vad Rosell beträffar, fann han Lisa intagande i alla roller, men som han ändå, att säga sanningen, var litet besvärad att bevittna det äkta parets ömsesidiga utgjutelser, tog han avsked, försäkrade om sin ledsnad att ha varit ett oskyldigt bidrag till kamrerns missnöje.
Sedan Lisa blev ensam med gubben, tog hon en annan ton; hon ville då dö på att aldrig någon hustru från världens skapelse fått lida sådan smälek för sin välmenings skull, och aldrig finge hon en glad stund mera, om icke hennes man av gott hjärta erkände att han på det grymmaste gjort henne orätt.
Alldeles övermannad, lät kamrern för denna gången udda vara
jämt. Han trodde även själv att Lisa omöjligt så kunnat alarmera, om
hon icke varit oskyldig.
