Under de tvenne följande dagarna vågade Lisa knappt röra sig. Kamrern var så misstänksam, så kinkig och vresig, att hon på intet sätt kunde göra den annars så tålige mannen i lag. Men Lisa fogade sig i allt och beklagade sig ej en enda gång, blott av omtanke för födelsedagen. Det var alldeles nödvändigt att hans lynne ej finge förbittras till dess.
Själva högtidsdagen på morgonen hade Lisa ett grant utsirat kaffebord och en präktig silverbeslagen sjöskumspipa. Pipan var väl tagen ur »mammas stånd», men för penningar: hon hade allt sedan de blevo gifta samlat för denna glädje - hon visste ju att hennes snälle gubbe tyckte om vackra pipor.
Och till allt detta lade Lisa en öm blick, en bön om förlåtelse för sin barnslighet och en varm önskan att hennes dyre vän måtte få leva i många år. Kamrern hade väl varit en tiger, om han kunnat motstå så mycken huldhet! Också gjorde han det ej: det var första gången sedan barndomen han kunde minnas att någon människa tänkt på hans födelsedag, och han var så rörd av sin unga hustrus vänliga uppmärksamhet, att han kände sina ögon vattnade - olika tårar emot dem, som glittrade i hennes ögon!
Allt var glömt. Kamrern gick ända därhän att han inom sig svor på att han varit en narr, som kunnat misstänka sin Lisa, ty vilka fel hon än hade, förställing hörde ej dit.
Strax efter klockan fem kom doktorn, den gamle kortspelsbrodern, för att, enligt Lisas vänliga anhållan, kvarhålla kamrern i hans kammare. Det gick ganska bra, ty gubben Lassman var alltid glad att få sitta i sitt eget rum, där man kunde röka och vara alldeles ogenerad. Lisa hade dragit försorg om att ingenting fattades herrarna, och vår gode kamrer var följaktligen okunnig om huru det bråkades på andra sidan: ljus i stora kronan och kandelabrarna, alla dörrar - tyvärr voro de blott två - uppslagna och Lisa, i en ytterst smakfull klädsel, gående av och an och under väntan på sina gäster emellanåt tittande ut i köket, där hovmästarinnan huserade.
Fru Norman och moster Neta hade redan anlänt. Såsom mor åt frun i huset hade den förra placerat sin stora volym i det ena soffhörnet, där hon med den mest högtidliga och värdiga min avvaktade sällskapets tillökning. Moster Neta, i en uppstofferad klänning, ärvd efter »Luschie», den bruna silkesschalen och en av syster Doras avlagda negligeer, hade mera blygsamt tagit plats ner vid kakelugnen, varifrån hon allt emellanåt nickade åt Lisa och försäkrade att det var rätt artigt av Luschie att icke ha glömt bort henne.
»För guds skull kom inte nu med din Luschie!» utbrast fru Norman, häpnande vid den tanken att hon i sådant sällskap skulle få sitta och skämmas för sin egen syster. »Kära Neta, kalla ej Lucie vid namn, ifall du talar om henne med någon annan, utan säg så här: 'Min systerdotter fru Lassman' eller också 'min systerdotter kam... kamrerskan!'»
Vår klädståndsfru hade mycket övervägt huruvida icke Lisa i sitt nya stånd kunde få benämnas kammerrerinna, som klingade så likt kammarherrinna, men till sin grämelse hade hon blivit upplyst om att den förra titeln ännu icke var introducerad inom den stora världen, ett fel, vilket syntes henne så mycket besynnerligare som endast två fattiga bokstäver gjorde hela skillnaden.
Efter hand anlände gästerna. Den unga värdinnan rörde sig med särdeles behag, men då hennes nya bekantskap löjtnant G. inträdde och avlade sin artiga och vördnadsfulla komplimang för hennes godhet att till dagens högtid ha hedrat även honom med en bjudning, kunde Lisa icke kväva en liten suck: tanken på den en gång tillärnade tablån stod åter för henne - vilket uppseende skulle hon ej hava väckt!
Kungl. sektern och notarien voro de sista. Nu njöt Lisa tvenne triumfer: att förödmjuka notarien genom sin bländande prakt och att reta kungl. sekterns förundran genom en halv blick på den hygglige löjtnanten, om vilken hon förut icke nämnt ett ord. Men såsom värdinnan kunde hon naturligtvis endast ägna de unga herrarna en flyktig uppmärksamhet: hon måste, om också ej med nöje, taga sin plats bredvid soffan hos de äldre damerna, med oro avvaktande utgången av sin djärvhet - doktorn hade nyss blivit ombedd att införa kamrern.
Dagens hjälte skulle mottagas med några verser, dem Rosell tillåtit sig taga ur en bekants förlag och, efter en liten omstuvning, utgett för sina egna. Dessa måste likväl i brist på sångare deklameras, för att med kamrern vinna det beräknade ändamålet, att han finge sansa sig och bereda sig på den oförmodade rollen att spela värd för ett sällskap av omkring sexton eller aderton personer.
»Vad var det?» frågade kamrern, som såg doktorn glänta på dörren.
»Ett bud från din hustru - hon ber oss in på te i förmaket!»
»Te?» inföll gubben med ett slags ohygglig förkänsla av någon stundande förargelse. »Vad har det kunnat vara för slammer i gången... jag har hört det en lång stund?»
»Det är förmodligen främmande hos dem, som bo på andra sidan - jag har också hört samma buller.
Kamrern steg upp. »Gud förbjude att Lisa hittat på någon galenskap!» sade han ganska allvarsamt. »Dricka te i förmaket och sådant spring! Men det lär hon aldrig ha vågat - eller vad menar bror?»
»Åh nej, det är omöjligt, det kan hon visst icke!» lugnade honom doktorn. »Men nu ska vi icke försumma oss!»
I den gamla grå fracken, som kamrern. dagen till ära påtagit, gick han med doktorn över förstugan till tamburen. Sällskapet innanför höll sig fullkomligt tyst.
»Varför måntro den här lampan hänger här?» sade kamrern och såg misstänksamt på det flämtande skenet. Men doktorn gav honom ej tid till vidare funderingar, utan öppnade dörren till förmaket.
Där stod nu kamrern bländad av ljusskenet, förstummad, med hopknipen mun och bistra blickar betraktande det församlade sällskapet.
Lisa tordes ej se upp.
Det var en lycka att uppläsningen av kungl. sekterns verser kom emellan; den gav kamrern rådrum. Därpå följde en stor bricka, fullsatt med glas. Nu vart gubbens skål drucken och han själv med handslag och lyckönskningar så överflyglad, att han ej hann mer än ideligen upprepa: »tjänare... jag tackar!»
Lisa dristade sig ej fram förrän allra sist. Så snart gubben fick ögonen på henne, märkte hon, att hon kanhända vågat för mycket. Med en innerlig och nästan barnslig ömhet böjde hon sig emot honom. »Tack, tack, mitt barn! Du har velat göra mig ett stort nöje, en stor överraskning, ser jag!» sade kamrern högt, men sakta viskade han henne i örat: »Det här, Lisa, har du icke gjort för intet! Skall det vara supe också, då svär jag på att det så visst kostar femtio riksdaler banko som ett runstycke.»
»Det kostar oss icke ett halft runstycke!» svarade hon lika sakta. »Det är mamma som gjort alltsammans i stället för bröllopet. Var nu bara god och glad, så att du ej skrämmer bort gästerna och gör mamma ledsen över sin välmening!»
Ehuru kamrern vid första utlåtandet, att det icke gällde hans egen pung, betydligt ljusnade, svävade dock ännu ett litet moln över hans panna..., »ty», tänkte han, »ha de bara fått insteg och vana, så... men hastigt uppsteg en ljus tanke, varigenom han kunde göra verkan av Lisas överraskning oskadlig. När han häröver kommit till klar insikt, vart han ock hastigt förändrad, och ingen, allra minst hans hustru, förmådde begripa att det var gubben själv som så förträffligt spelade en god och artig värd.
»Nå, orsaken må vara vilken som helst, den får jag tids nog veta!» tänkte Lisa och överlämnade sig utan förbehåll åt den mest oinskränkta glädje. Det var så nytt, sa roligt att vara värdinna, att ha än den ene, än den andre av kavaljererna bakom sin stol. Med vilket koketteri hon vred och vände sitt lilla huvud! Hon hade aldrig känt sig så lycklig, och likväl låg denna lycka mindre i njutningen av det närvarande, än i förspeglingen om alla de tillställningar och supeer, som skulle följa efter denna, ty när gubben väl fått en liten vana, skulle han nog ge sig efter hand.
»Vad har herr notarien för sig nu för tiden?» frågade Lisa med ett slags förnäm vårdslöshet sin forne adoratör, och hon rodnade icke ens vid minnet av det gamla. Hela saken var ju en bagatell. Dessutom var Wetterkvist numera en person, den hon, med det inflytande hon ägde över sin man, ganska lätt kunde sätta i en förödmjukande belägenhet. Vad skulle det väl bliva av den där stackaren, om hon lät gubben uppsäga lånet? Jo, jag tycker hur det då såge ut! Men hon var för ädelmodig att hämnas på det sättet.
»Vad har herr notarien för sig nu för tiden?» Lisa nödgades förnya frågan, emedan Wetterkvist icke lämnade den uppmärksamhet första gången.
»Jag skärper min erfarenhet!» svarade notarien med denna stela, förtretliga ton, som utgjorde Lisas plåga.
»Det är den tråkigaste karl jag känner!» tänkte hon, då hon med svår förtrytelse märkte, att notarien var känslolös såväl för hennes personliga elegans som för hennes nya ställning i livet, hennes möblemang, m.m. »Ja, han är ett verkligt avskum! Jag begriper bara icke, huru det är möjligt, att jag någonsin funnit den stenbilden intagande - men jag hade så liten erfarenhet den tiden.» Och med en blick av medömkan vände sig Lisa från den lumpne notarien till den mera tacksamme och uppmärksamme löjtnanten, en person, vilken kunde skryta över en förvånande färdighet i tungan.
Lisa var högst förtjust över hans livliga samtal, emedan det för hennes fafänga innehöll det sötaste, om också icke det finaste smicker. Hon hade numera fullkomligt rättat sitt misstag i frågan om, att det vore stridande mot antagen ton att visa uppmärksamhet mot unga karlar. Ty på samma gång hon själv överlämnade sig åt behaget av en lättare samtalsform, blev hon varse att fru T. med lika mycket nöje tycktes lyssna på kungl. sekterns bemödande att roa samt att mamsell Georgine slog åtskilliga små bukter på konversationstråden, för att inom densamma snärja notarien, som dock förblev stel.
»Det var icke för henne att sätta liv i den stocken, då icke ens jag kunde det!» menade Lisa, som var långt ifrån att ana det Wetterkvists hela själ var frånvarande hos den älskliga Matilda Lindfelt, den enda, för vilken han nu ägde tankar och sinne.
Fru Normans ansikte strålade av salig belåtenhet. Hon satt vid spelbordet med sin måg, den gamle doktorn och dennes fru. Allt emellanåt lämnade likväl kamrern, så väl för de skyldigheter, värdskapet ålade honom, som ock för en viss liten svartsjuka, korten åt sin vän lärftskramhandlaren, vilken endast på detta sätt kunde förmås deltaga i partiet. Lärftskramhandlarens fru, som i motvilja för spel gick så mycket längre än sin man, att hon aldrig tog i kort, täcktes i det stället taga moster Netas talorgan i anspråk: hon var ett mycket stilla och allvarsamt fruntimmer, som Lisa icke bjudit av annan orsak än för fyllandet av en plats.
På detta sätt var fördelningen av samtalet någorlunda jämn, och endast unge Ficker, allt för obetydlig att fästa värdinnans uppmärksamhet och allt för blyg att själv tränga sig fram, spatserade ensam av och an, stundom stannande framför spelbordet eller ateniennen, där han aldrig kunde se sig förnöjd på de många utsökta sakerna.
Ju längre det led på aftonen, desto oftare vände kamrern med en orolig misstänksamhet sitt huvud från spelbordet åt den sidan, där Lisa satt, och för var gång såg han löjtnantens epåletter i grannskapet. »Jag tycker hon kunde snusa åt honom!» tänkte han och kände en verkligt ohygglig plåga, då han märkte med vilken omisskänligt intresse Lisa lyssnade. Litet emellanåt steg han upp; alltid var det något han hade att fråga sin hustru, men sista gången blev det en vinkning, i stället för den förut i örat endast viskade förmaningen.
Med mycken motvilja nödgades Lisa lämna sin plats och avbryta just den intressantaste vändningen av en utsliten allegori.
»Vad vill du, min vän! Du har så ofta något att säga, att det visst väcker våra gästers förundran!» yttrade hon, då kamrern lyckligt fått henne bakom sängkammardörren.
»Vad jag vill, det frågar du, när jag redan varit framme ett par gånger och viskat åt dig... men du låtsar icke förstå mig!» Kamrern var het och upprörd och talade så fort och ivrigt, att han nästan stammade på målet.
»Nå, Vad är det då?»
»Jo, att du är så god och har aktning för dig själv! Kom ihåg, det är ej så länge sedan jag fick förlåta din oförsiktighet med kungl. sektern... Nu ber jag dig, att du håller den där vippstjärten löjtnanten på avstånd - våga icke att vidare sitta bredvid honom, för min själ jag det tål! Du tänker kanske, att jag ej ser, hur behagsjukan lyser ur ögonen på dig, när han kastar omkring sitt sliskiga sladder... Skrattar du... akta dig, Lisa, jag ber att du aktar dig! Det här blir för mycket på en gång: hemliga möten med den ene, och Herren vet, vad det kan bli med den andre!»
»Jo, detta är just hyggligt!» sade Lisa, nära att utbrista i skratt. »Du är svartsjuk, tror jag?»
»Ja, det är jag; jag har, min själ, anledning till det! Tag dig därför till vara och reta mig ej... Men, det var sant, hur kunde du understå dig att bjuda den här vasken löjtnanten? Du är verkligen bra oblyg, och gjorde jag...»
Ett skrapande och ett högljutt prat från förmaket avbröt den äktenskapliga scenen.
»Kanske har du ännu flera?» utbrast kamrern och lämnade hastigt sin plats för att se sin gissning bestyrkt eller till intetgjord; men ingenting kunde övergå hans förvåning, då han såg ingen mindre person än gamle Ficker, på det präktigaste utstyrd i sina bästa helgdagskläder, varvid blott det lilla misstaget blivit begånget, att västen kommit avig och halsduksknuten fått plats bakom örat.
Gubben Ficker, vilken blivit ensam hemma, hade för en undan sin hustrus falköga räddad sextonskilling köpt en halvstop oförfalskat finkel, som haft den välgörande verkan att snart upphöja honom till »kapten». I denna glada sinnesstämning, och sedan han på bästa sätt njutit sin frihet genom att tömma flaskan till sista droppen, beslöt han att göra icke mindre sin kära Neta än sin herr kusin kamrern en angenäm överraskning. Det var säkert bara Netas konster, att han icke fått vara med från början, men därför ville han taga sin skada igen, ty var det icke skäl och billigt, att han borde vara med på kalaset? »Där hustrun är, där skall också dess... dess... desslikes mannen vara!» argumenterade gamle Ficker.
»Mjukaste tjänare... mjuka tjänare, mitt herrskap, samt och syn... synnerligen!» sade vår hederlige tunnbindare och bugade sig i stora cirklar, varunder han så ivrigt svängde med hatten, att han var nära att sopa ned i golvet de präktiga blomvaserna.
Moster Netas bestörtning var lika gränslös som fru Normans raseri att inför hela sällskapet höra den rödbrusige gamle tölpen i sitt vanvett ropa: »Kväll, svägerska... kväll, svä...svägerska! Min själ, är inte här grant och skinande, som... som... som... i... jaha - i... Nå, god dag, Neta! Du tänkte väl, du, att du var av med mig, men ser du, jag viss... visste vägen, jag... jaha, det gjorde jag det...»
Här var det som kamrern inträdde, medan Lisa, vid upptäckten av gamle Fickers röst, så när hade dånat av harm. Vilket slut på hennes societet! Vad skulle hennes gäster tänka om en sådan bekantskap, och en släkting till på köpet! Ack, att man aldrig fick ha någon glädje ostörd... Det var ej nog med, att hennes egen man skulle förarga henne och göra dem löjliga, utan nu kom därtill den supige Ficker - ack, en kunde dö av förtrytelse!
För den nyktre kamrern fanns ej något värre styggelse, än att se en full person, och värst att se en sådan hemma i sitt eget hus. Han måste dock fatta sig. »Min käre Ficker», sade han i låg, men skarp ton, »detta lärer vara misstag... laga dig hem i ro!»
»Kom, pappa, kom, för Guds skull!» bad sonen enträget och drog gubben i rockskörtet.
»Vad djä... djävuln vill ni bägge två!» utbrast Ficker och slängde sig undan från den ena till den andra sidan. »Är jag inte tjocka släkten kanske? Jag vill se den i synen, som kör ut mig. Ah hut, gamle Lassman, har hustru din redan slagit så mycket puder i ögona på dig, att du inte ser, att jag är kapten? Och det vet du av gammalt, att när jag är kapten, så... så står jag på min post som... som en... riktig buss. Ha, ha, ha - en buss! Nå, Lassman, vackre pojke, har du inte en ärlig buss att ... bju ... bjuda en ärlig buss? Knäveln så roligt med de ordlekarna... Men, Neta, drag mig inte så i rocken ... du nyper ju in i tjocka armen, käring! Det där ma... ma... maneret har du väl lärt av syster din ... Kväll, kväll, svägerska!» Ficker bugade sig i de löjligaste krumbukter... »Har svägerskan tandvärk, efter hon är så röd i synen, alldeles som en... en eldbrasa?»
»Nej, detta går för långt!» sade Lisa, som hastigt kom ut från sängkammaren och direkt gick fram till gubben. »Var så god», sade hon med en viss artighet, som hon ansåg bäst tjänlig att fängsla den ovälkomne gästen, »var så god och följ mig hit ut, så får jag bjuda något.»
»Dit ut? Nej men, du, du är inte för go... god... att bjuda din egen morbror något här inne. Så så... fnys inte på näsan... men efter ingen bjuder, håller jag väl själv till godo!» Och nu grep gubben Ficker uti en tillbringare med punsch och tömde den i ett par andedrag.
Gråtande tog moster Neta sin äkta hälft omkring livet för att på vänligt sätt föra ut honom. Men fruktlösare var aldrig någon ansträngning. Såvida ett opassande våld icke skulle begagnas, var icke tänkbart att bliva av med honom. Lisa var förtvivlad, gästerna ömsom skrattade och drogo på axlarna, och hade icke snart nog verkan av punschen gjort det omöjligt för gamle Ficker att hålla sig på benen, skulle troligen lugnet icke under hela aftonen blivit återställt. Men sedan han icke vidare kunde stå och ej tala för hicka, fick sonen slutligen tillåtelse att praktisera honom ut i köket, där han, snart snarkande på pigans utflyttade säng, i drömmen såg sin kaptensvärdighet stadfäst.
Med några lämpliga ord borde kamrern sina gäster en ursäkt för det obehagliga avbrottet, men en god stund åtgick, innan samtalet återtog sin förra raska gång. För Lisa var det egentliga behaget stört emedan hon för sin mans skull ej vidare tordes kokettera varken med kungl. sektern eller löjtnanten. »Men det skall gubben få betalat, tänkte hon, »vänta bara, han skall snart icke ha så mycket att säga som min toffel - den otacksamme narren!»
Då kamrern emellertid såg sig åtlydd, kände han sig snart åter i lynne, och han blev det alltmera ju oftare han i minnet upprepade det lilla tal, som han ärnade hålla vid bordet, ett tal, som nog skulle förständiga gästerna, vad de hade att rätta sig efter. Men detta var kamrerns djupaste hemlighet: det var ett fint, väl uttänkt puts att kuva Lisa och att låta henne förnimma, vilken som var den styrande. Man ser att kamrern var fullt besluten att i det längsta behålla regeringstömmarna
Slutligen tillsades om aftonmåltiden, som var rangerad i den stora utrymda sängkammaren. Den var utsökt och gjorde all heder åt såväl fru Normans frikostighet som hovmästarinnans fina kokkonst. Lisa triumferade åter, ty många kunde ej uppvisa ett bord så utmärkt i avseende på porslin, silver och kristaller: för första gången prålade triangelns härligheter i åskådlig massa.
»Mitt herrskap», sade kamrern vid desserten, sedan ett nytt slags vin blivit framsatt och hans skål drucken, »jag får för ett par ögonblick begära herrskapets uppmärksamhet...! ("Vad i guds namn skall detta bli', tänkte Lisa 'mån tro han tänker dricka min skål?')... Mitt herrskap» - kamrern hade ägnat några sekunder at en stor harskling - »det är med den erkänsla, man alltid är skyldig varje bevisad välvilja och uppmärksamhet, som jag inför detta värda sällskap går att hos min kära kusin och svärmoder, den aktningsvärda fru Norman, avlägga min pliktskyldiga tacksägelse, för den stora artighet, varmed hon i dag helt och hållet på sin bekostnad, behagat rangera närvarande sammankomst. Min kära svärmor, som känner mitt lynne, vilket, efter ett mångårigt ungkarlsliv, är främmande för de så kallade societetsnöjena och deras förströelser, har, såsom ett enskilt undantag från det stilla, indragna liv, jag och min hustru föra och hädanefter komma att föra, gunstigt velat överraska mig på min födelsedag. Med största värme får jag därför tacka henne själv, ty jag är skyldig min kära svärmor den rättvisan att säga att utan denna för mig verkligt stora överraskning, vi ingalunda varit i tillfälle att se detta aktade sällskap, som hon hitbjudit. Jag hoppas således, att herrskapet förenar sig med mig att dricka ett glas för min svärmor!»
Fru Norman, vars fåfänga på det högsta smickrades av denna utmärkelse, pöste av högmod. Men Lisa förstod ändamålet med gubbens harang, och än värre, alla gästerna förstodo detsamma, ty ett leende av alldeles egen beskaffenhet flög kring varje läpp.
»Han tar livet av mig - ingen människa kommer nånsin hit mera!» tänkte den plågade unga frun, som, vart hon vände sin blick, märkte samma småleende...
Supeen var slutad, gästerna borta, gamle Ficker hemforslad, ljusen nära utbrunna i piporna, och allt huller om buller i rummen.
Lisa stod gråtande vid kakelugnen.
»Ja, lipa nu!» sade kamrern, under det han, släckande den ena ljusbiten efter den andra, fladdrade fram och åter, »lipa för det du har att tacka dig själv! Nu vet då, gud ske lov, var människa, att jag icke vill veta av något spring. Och lita på, att jag hädanefter har ögonen öppna, om du slår några kringelkrokar... Men du låter mig gå här ensam - ställ i ordning möblerna, det passar bättre än att stå där och lägga händerna i kors... Har du sett efter, vart den överblivna maten tog vägen? Är den ej insatt, så slukar väl pigan upp den och gömmer resten. Det var en hel butelj portvin över, alldeles orörd, och minst tre glas i ena madeirabuteljen... utom dess en hel bråte med vilt och annan mat.»
»Det är väl mammas mat, hoppas jag!» svarade Lisa snäsigt. »Snåla du med ditt eget - jag tycker du har nog att gnida på det!»
»Men efter hon gjort det här befängda kalaset för min räkning, så måtte väl lämningarna också vara mina... Nu är här utsläckt - gå du in och lägg dig, så får jag väl själv se efter, huru det står till där ute!»
»Du är så god och låter bli att sticka näsan i köket!» utbrast Lisa med vass ton. »Jag är själv fru i mitt hus och vet, vad som fordras.» Hon gjorde nu en hastig sväng in i köket, men hovmästarinnan hade redan insatt alltsammans, vilket med belåtenhet observerades av kamrern, som trots Lisas förbud, stuckit sin näsa efter. »Kom nu in och lägg dig!»
Lisa sysslade i förmaket, dit hon återvänt, utan att svara.
»Kom in, Lisa! Det är tid att gå till sängs: klockan är nära två på natten - men jag lovar, att det skall bli sista gången sådant spektakel får äga rum! Kom in nu!»
»Jag kommer icke in!»
»Var förnuftig, Lisa! Bringa icke blodet i mera jäsning på mig; än du redan gjort!»
»Jag vill icke vara förnuftig, och jag frågar litet efter, om du jäser, tills du jäser över! Du har icke förtjänt bättre, för det du hanterar mig på det här sättet.
»Lisa, Lisa!»
»Jaha, Lisa, Lisa - än se'n? Kanske jag icke skulle rå mig så pass som så att låta bli att lägga mig, om det behagar mig att vara uppe? Jo, jag menar det, och jag lägger mig partout icke!»
»Så gör då som du behagar! Men med ljus skall du ej sitta här, jag sätter icke huset på spel för dina nycker...»
»Du måtte väl skäms att ta ljuset ifrån mig... släpp ljuset!»
»Nej, min själ, jag det gör!» sade kamrern, i det han tog mod till sig och vred staken ur sin uppretade hustrus hand. Och han tillslöt sängkammardörren efter sig
Nu stod Lisa ensam i mörkret. Hon älskade icke mörkret, vilket hennes inbillning, ända från barndomen, befolkade med en mängd okroppsliga varelser. Lisa måste, för att slippa vara ensam, bekväma sig till att ändå gå in i sängkammaren, där hon kastade sig på soffan.
Gubben lade sig och släckte ljuset. Så länge dyningarna efter hans eget upprörda sinne läto känna sig, hade han full kraft att motstå Lisa, men efter hand, sedan han fullkomligt samlat sig och kunde upprepa: »Allt detta har varit... från början menade hon ändå väl... jag har varit oresonlig», då - när svagheten började infinna sig - fick ljudet av Lisas snyftningar från soffan en helt annan ton. Knappt hade han en kvarts timmes tid överlämnat sig åt sina allt mera veknande känslor, innan han steg upp, svepte nattrocken omkring sig och trevade bort till soffan.
»Lisa, min skatt... så, så, så... Gud förlåte mig, att jag i mitt hastiga sinne narrade dig att gråta! Låt nu allting vara gott, det skall inte hända mera.»
»Jag kvävs», viskade hon matt, »jag mår gruvligt, gruvligt illa!»
»Herre gud, du skrämmer mig - låt oss bara få upp kläderna, så blir det bättre... Så, stöd dig mot mig... Sådan best jag är, som kunnat handtera dig så! Vill du gå på spektaklet i morgon, mitt barn jag skall själv följa dig dit?»
»I morgon, min vän», suckade Lisa, »ligger jag nog till sängs!»
Men det gick icke så illa. Kamrern fick fröjda sig åt en ny
fredstraktat, som likväl blev honom dyr nog, stackars man!
