»Vad har du där, Lisa?» frågade kamrern en dag, då han vid ett hastigt inträde från yttre rummet märkte sin hustru nedlutad över ett papper, till hälften dolt av sömmen på hennes knä. »Vad läser du, mitt barn?»
»Vad jag läser - skall jag nu redogöra för det också?
»En gammal visa? Å, låt mig se!»
»Nej, du är alltid så nyfiken och misstänksam!» Lisa hopklämde hastigt papperet, som hade ett omisskännligt syskontycke med ett brev, och gömde det inom vecken på sitt klädningsliv.
»Du döljer något, Lisa, det var ett brev», sade kamrern med darrande röst och upplyft finger, »kanske ett hemligt kärleksbrev? Om det ej varit annat än en visstump, hade du nog tagit fram det.»
Den stackars svartsjuke mannen kom i dödlig ångest, men då han på Lisas ansikte varseblev en fast heslutsamhet att icke efterkomma hans önskan, genomflög honom den tanken att han borde utspana henne genom list, ty uppenbart hade hon smygvägar för sig,
Tungt och djupt suckade kamrern. Ännu var det knappt tre fjärdedels år efter giftermålet, och huru grymt voro ej redan hans förhoppningar om ett lyckligt husligt liv gäckade! Väl var honom Lisa, genom den oändliga ångest han för henne led, långt dyrbarare än förut: han var redan så svag att hon i det närmaste fick honom till allt vad hon ville... hade han ej gått ända därhän i dårskap, i nästan syndig svaghet, att han den första maj betalt tio banko för en hyrvagn! Men Lisa hade lämnat honom valet antingen av en vagn eller att hon skulle få gå ut med sin mor och några bekanta. »Himlen bevare oss från dessa bekantskaper!» tänkte kamrern, och om han nu än aldrig så mycket hatade folksamlingar, så måste han med. Huru ändå hinna ha ögonen överallt?
Bland tvenne så onda ting hade kamrern efter många och långa överläggningar, valt att hellre låta det svida i kassan än i hjärtat. Men ingen, utom den som såg den hederlige Lassman, kan föreställa sig vilken ömklig figur steg upp i vagnen bredvid den i sin utsökta toalett bländande Lisa. I den buteljgröna syrtuten och treårsgamla helgdagshatten satt han där med nedslagna ögon och tordes knappt se upp. Gubben riktigt skämdes att åka på första maj bland hela den granna världen. Stackars man, det förekom honom som varenda människa kunde se på hans nedslagenhet att han satt där endast som en vaktare över sin unga hustru, vilken åter, hälsande på bekanta till höger och vänster, i sin höga inbillning representerade någonting alldeles extraordinart förnämt...
Men nu voro första-maj-bekymren glömda för nya bekymmer, och kamrern erinrade sig endast denna märkvärdiga händelse såsom ett bevis på de nära nog otroliga uppoffringar, han gjort för Lisa, vilka uppoffringar väl åtminstone borde förtjäna någon tacksamhet å hennes sida. Men det var icke liksom allting skulle så vara och såsom han ändå borde tacka sin gud för lyckan att äga henne?
»Ingen vet huru stort bryderi det är för en äldre man att ha en ung, vacker och fåfäng hustru!» tänkte kamrern, och likväl var den tidpunkt ännu icke kommen, då han kunde mäta hela vidden av det stora vågspel, som han börjat med sitt giftermål.
Dagen efter den, på vilken den lilla händelsen med brevet förefallit, var kamrern med sin fru bjuden till lärftskramhandlarens. Lisa fick emot vanan gå förut, men så snart kamrern var ensam herre över sängkammaren, letade han rätt på Lisas byrånyckel, den hon, liksom många andra oeftertänksamma kvinnor, ej särdeles väl förvarat. Med denna talisman öppnade han den översta lådan, vilken, under en skiva med grönt kläde, innehöll en mängd smårum.
Kamrern lyfte varligt på bandrullar, handskar, kragar och blonder, men inga papper syntes till.
»Ett brev var det... min själ, var det så!» mumlade han för sig själv. »Nog har hon gömt det - jag måste dra ut lådan.» Denna manöver belönades efter förhoppning: en pappersremsa skymtade fram vid kanten. Kamrern kurlde knappt andas. Med en ursinnig rörelse kastade han sig över det olyckliga fyndet. »Ha, där ha vi det... Jo, oj, jag tänkte, min själ, det: ett brev, ett riktigt brev! Usla, förblindade kvinna, olyckliga barn... det är lönen för all min ömhet och eftergift.» I ett huj voro glasögonen på, och med händer så darrande, att de knappt kunde fasthålla papperet, utvecklade han det för sina ögon och läste:
»Förtrollerska!
(»Trolla i helv - din skurk!» kommenterade kamrern högt.)
»Jag är charmerad - ... »Det tror jag min själ väl!»... - över lyckan att få se dig den 7:de. - ... »Om fredag», efterräknade gubben, »det är i morgon! Hå, hå, det skola vi nog förekomma»... - Vad Humlegårdens dunkla alleer äga för en rikedom av förtjusande minnen. - ... »Vilket odjur och, vilken fördj- kvinna att kunna förställa sig! Men vänta, jag kan också förställa mig! I morgon rycker jag masken av er»... - och hur många stunder ha vi ej att hoppas där ännu! - ... »Det skola vi sätta p för!»... Farväl till nästa! Jag kysser dina händer och väntar med otålighet den 7:de, klockan sex eftermiddagen
Hastl. den 5 juni. Din W-t.»
»Vad nu», utbrast kamrern, nästan dövad av sin häftiga rörelse, »har hon flera?» Han var så säker, att det stod Rosells namn under brevet, att han ej kommit att kasta en blick på underskriften förrän nu, då han satt där tillintetgjord med sin olidliga svartsjuka och häftiga vrede. »W-t?» tänkte han. »Det betyder Wetterkvist! Jag minns nu klart att jag, förrän jag blev gift med henne, hörde omtalas början till en kärlekshandel mellan henne och notarien. Nu förstår jag alltsammans: att hon endast låtsat som det vore så väl med kungl. sektern och den där löjtnanten, endast för att leda mig på orätt spår, och medan jag i min enfaldighet låter draga mig vid näsan, förer hon sitt spel med sin gamle älskare, och narrar, utom mig, både den tredje och den fjärde. Vilket avgrundsdjup är ej en lättsinnig kvinnas hjärta... Lassman, Lassman, du har varit en stor narr!» Kamrerns huvud nedsjönk mot bröstet: i den gamle mannens inre var det kulet och stormigt. Men han upprätade sig för att tillintetgöra Lisa.
Gubbens villfarelse var förklarlig därigenom, att brevets dato passade in på gårdagen, då han träffade Lisa med papperet, och att där icke fanns något årtal...
Förundrad att hennes man ännu icke klockan åtta på aftonen infunnit sig, återvände Lisa hem, rätt belåten att ha någon förevändning att komma ifrån lärftskramhandlarens, där intet angenämt sällskap fanns, som anstod den pretentiösa unga frun.
Kamrern, som tagit ett beslut, varigenom han trodde sig så mycket säkrare kunna utföra sin plan, lag redan, hade knip i magen och flera svåra plågor.
Med en bitter, ända till raseri gränsande känsla sag han Lisa nalkas sängen och med alldeles icke förställd, utan rätt uppriktig oro beklaga, att han så hastigt blivit sjuk.
»O, vilken listig orm», tänkte han, »liksom hon annars i morgon kunde få någon utväg att slippa mig!» Men han kuvade och gjorde vald på sig för att visa sig vänlig. Lisa såg likväl i hans ögon något, som hon omöjligt kunde förstå, ty brevet, som hon under gårdagen bekommit, bar hon ännu på sig. Hon var således ganska säker.
Andra dagen kände sig kamrern naturligtvis mycket sämre. Lisa sprang fram och åter med smördukar och varma servetter. Icke en enda gång var hon vid fönstret. Hade kamrern varit verkligen sjuk och utan andra än sina vanliga misstankar, skulle denna Lisas omtänksamhet och vänliga ömhet höjt henne till sin förra gloria. Men nu var det tyvärr icke så: kamrern visste, vad han visste, och ju längre det led på dagen, desto svårare och otåligare blev han. Hans rörelse och feber ökades, då den ena timmen efter den andra försvann, utan att Lisa varken talade om eller gjorde minsta tecken av att gå ut.
»Skulle hon måhända», undrade gubben, »hava så mycken skam i sig, så pass känsla kvar, att hon vill bli hemma för min skull? Jag måste fresta henne!»
»Du far för illa, mitt barn», sade han med förställd röst, »att sitta så här i värmen över mig hela dagen. Jag är nu bättre - tag ditt arbete, Lisa lilla, och gå du bort på en stund till din mor!»
En glädjestråle sprang upp i Lisas ögon: hon anade ej, att det var kattens smekning.
»Det vore synd att gå ifrån dig!» sade hon, med någonting liknande en självförebråelse över den glädje, hon erfor vid den så opåräknade friheten.
»Bry dig ej om det, mitt barn, du behöver någon vederkvickelse för den ömhet, du nu visat mig.»
»Du är för god, min vän!» Lisa kysste flyktigt gubbens panna och hastade sedan att kläda sig och gå ut; det hade ju varit orätt att göra honom emot, och i sängkammaren var verkligen bra kvavt.
»Den spiken drog!» sade kamrern, i det han strax efter Lisas bortgång satte ena foten utom sängen och ryckte till sig nattrocken; han hade aldrig känt sig raskare. Klockan var ännu icke fem. Lisa hade således troligen först gått hem till sin mor - det var just det gubben önskade för att hinna före det brottsliga paret till Humlegården.
Så fort den gröna syrtuten hunnit bliva påtagen, begav sig kamrern, med bistert utseende och sitt spanska rör i hand, utåt gatan till Humlegården. Vi ankomsten dit frågade han mångelskan vid porten om ej en ung herre med det och det utseendet gått in, varpå han likväl bekom ett nekande svar. »Än ett ungt fruntimmer då med röd sidenhatt och vitt parasoll?» Åter ett nej.
»Gott», tänkte kamrern och såg på klockan, som ännu fattades några minuter i sex, »då har jag litet försprång... jag skall ställa mig på lur i rotundan.»
Var och en, som besökt Humlegården, vet att rotundan ligger mitt för huvudallen vid vars början porten till denna promenadplats befinner sig. Kamrern, utan att akta på den uppmärksamhet han väckte, ställde sig på post bakom en av kolonnerna, och för varje gång porten öppnades, spratt han till med en rysning, som utmärkte huru mycket han var skakad. Förgäves spanade han dock: kvart efter kvart gick förbi, och varken notarien eller den pliktförgätna hustrun lät se sig. »Människan där nere vid porten har säkert misstagit sig: kanske voro de här före mig och sitta nu i kärleksglam under något av de skuggrikaste träden!»
Anfallen av denna grymma föreställning gick gubben hastigt ur rotundan och smög sedan med sakta och försiktiga steg, med händerna knäppta i kors över det spanska röret på ryggen, skarpt lyssnande åt varje väderstreck, alle upp och alle ned. Varje backe, buske och snår genomletade han med ängsligt spanande blickar. Fåfängt! Han väntade till nio... men ingen syntes till.
»De ha märkt ugglor. i mossen!» sade den stackars kamrern, som till slut knappt hade en redig tanke mer. »Hämnd måste jag ha; jag låter ej dra mig vid näsan längre... Notarien, den uslingen, skall jag genast kuscha... Lisa träffar jag nog - vänta bara!» Och kamrern, den vane affärsmannen, för första gången under hela sitt liv glömmande bestämda förfallodagen av en revers, kom ej mera ihåg, att Wetterkvists lån hade ännu ett par månader kvar. Han kom icke ihåg något, utom den skymf, han trodde denne tillfogat honom. Med stota steg hastade gubben till Prästgatan och letade sig riktigt väg uppför de tre trapporna till vindskammaren, på vars dörr han häftigt knackade.
Notarien hade hela eftermiddagen suttit hemma, ömsom byggande skyhöga spanska slott på den överlyckliga omständigheten, att han, efter väl utförd beräkning och genom rekommendation av en i hovrätten förvärvad gynnare, blivit som biträde vid tingsgöromålen antagen hos - kan man tänka sig en sådan tur - häradshövdingen i den domsaga, där Dagstaholm låg, och ömsom funderande på utvägar att betala några skulder, såsom sista kvartalets hyra, tvätträkningen, skräddarräkningen m.m., respenningarna icke att förglömma, ty ehuru han haft den förmånen att en gång erhålla dessa av sin blivande förman, voro de likväl nu åtgångna till bestridande av diverse alldeles oundgängliga moderna nödvändighetsartiklar och notarien pank. Som han emellertid utfäst sig att inom tio dagar vara på bestämd ort, kände han intet ringa bryderi. Och det var i denna villervalla av glada och bekymmersamma tankar som han stördes av kamrerns häftiga knackning.
Wetterkvist öppnade, och med en viss obehaglig känsla, som han icke kunde tillbakahålla vid den så oförmodade åsynen av gubben Lassman, frågade harl mycket artigt, vad som förskaffade honom nöjet av detta besök.
»Nöjet?» upprepade kamrern retad. »Jo, jo, jag kan min själ tro, att det är ett nöje! Men utan prut, herre, betala mig min fordran innan klockan nio i morgon bittida, annars låter jag sätta herrn på gillstugan... jaha, gapa på mig, just på gillstugan!»
»Det lärer herr kamrern få inställa», svarade Wetterkvist kallt, »efter vi ännu ha två månader kvar, innan någon anmaning kan göras.»
Kamrern for med handen över ögonen: han erinrade sig nu, att han i sin sinnesyra förblandat Wetterkvists revers med en annan på samma summa, som verkligen var förfallen i dag. Men just den omständigheten, att han för tillfället icke allenast var hindrad att utöva någon lämplig hämnd på notarien, utan även att han givit denne anledning att skratta åt sig, fördubblade hans harm. Kamrern, en annars av naturen saktmodig och städad man, hade, angripen av svartsjukan, blivit helt och hållet förändrad. I hans ådror sjöd ett riktigt bärsärkaraseri.
»Ni är en usling, en skurk, herre», utbrast han och slog med sitt spanska rör i bordet, »en riktig usling!
»Om jag icke hade aktning för herr kamrerns ålder», sade Wetterkvist med lågande kinder. »så var säker, att jag betalte en så grov förolämpning! Nu anhåller jag, att herr kamrern behagar lämna mig i fred, ty det torde ej löna mödan att fråga efter någon förklaring.
»Jaså, notarien vågar trotsa mig och spela den förolämpade!» ropade kamrern. »Men vet, att jag känner edra nedriga konstgrepp! Kanske den mannen, som ni dragit vid näsan genom att förföra hans hustru till hemliga och olovliga kärleksmöten, kanske icke han har rättighet att kalla er för skurk och usling? Jo, jo, jag tror ni bleknar och darrar!»
»Om jag bleknar och darrar», upptog Wetterkvist, »så tillskriv det min förundran, vilken är lika stor som min harm över dessa båda grova och fullkomligt omotiverade beskyllningar.»
»Skäms, herre», sade kamrern med förakt och avsky, skäms att försvara er dåliga sak! Tror ni, att jag löper som en narr - tror ni, att en man vid mina år, med min erfarenhet, icke skulle ha svart på vitt, innan han tillät sig att kalla en annan för skurk... förstår ni nu?»
»Jag förstår icke ett ord, men jag nödgas tro och på samma gång beklaga, att herr kamrerns annars så klara huvud råkat i någon förvirring.»
»Nej, detta går för långt!» yttrade gubben med en blick, som innebar, att han aldrig drömt om så mycken djärvhet. »Förneka då - er egen handstil och svara mig varför ni ej kom till den utsatta mötesplatsen i afton...»
Med ett livligt uttryck av nyfikenhet upptog notarien biljetten, som kamrern kastat för hans fötter, och vid första blicken på denna biljett utbrast han i ett ohövligt, för den äkta mannen rysligt skärande skratt. »Det här», sade Wetterkvist, »är ju skrivet för två år sedan, i början av min bekantskap med mamsell Norman, vilken då ej hade en skymt av hopp att bli fru Lassman. För att fullkomligt trankilisera herr kamrern, skall jag framtaga det brev, varpå detta är svar och som jag hoppas har årtal.»
Notarien öppnade en liten låda i sitt skrivbord, bläddrade bland några gulnade brev och fann det sökta, som lyckligtvis emot vanan hade att skryta med både dato och årtal.
Kamrern stod tillintetgjord. »Det var således icke det rätta brevet!» sade han med förändrad röst. Han talade långsamt och med en så bitter och smärtsam ton, att det verkligen gjorde Wetterkvist ont om den gamle mannen. »Icke det rätta!» upprepade han. »Vad är nu vunnet? Jo, att han skrattar ut mig! Herr notarie. . .»Kamrern bemödade sig synbart att bringa någon fattning i sin röst och sitt väsende... »Förlåt en gammal man, som dagligen ser sig allt mera insnärjd i en listig kvinnas nät! Skulle det vara för mycket begärt att be herr notarien om hans hedersord att tiga med vad som förefallit? Jag behöver icke säga hur det skulle blottställa mig, om det bleve utspritt med förlöjligande och gemena tillägg.»
Wetterkvist, som annars aldrig var vad man kallar fyndig, fann sig nu ganska lyckligt. Troligen var det kärleken, som gjorde honom skarpsynt för den vinst, han kunde draga av denna tillfällighet. »Min bäste kamrer», sade han till och med hjärtligt, »jag skulle icke äga minsta pretention på att anses som hederlig karl, om jag icke i en så grannlaga sak förbunde mig till tystlåtenhet. Dessutom står jag just på väg till landsorten, där jag i sommar skall resa på ting, men tyvärr fattas mig ännu omkring 180 riksdaler för att klara mina små räkningar.»
Gubben Lassman uppgav en lätt suck, men vid tanken på Lisas skratt och hennes älskares triumf, det vare nu Rosell som skrivit brevet eller den andre, kände han sig övervunnen. »Titta till mig i morgon klockan tolv!» sade han till Wetterkvist. »Notarien har varit hygglig emot mig. Men var i alla fall ordentlig med...»
»Jag förstår!» hastade notarien att avsluta. »Frukta icke - jag skall nog veta att bevaka mina fördelar.»
*
Låt oss nu se till huru Lisa använde sin tid, denna tid, som hennes ömme make själv trugat på henne. Ack, hade kamrern vetat, huru stort spratt han spelat sig själv, skulle den minnesbeta, som han nu erhållit, varit honom dubbelt fruktansvärd!
Lisa hade, vad vi veta, verkligen erhållit ett brev. Det var det första hon bekommit från Rosell, vars känslor genom det eviga tvånget, icke mindre än genom hennes ofta visade koketta kallsinnighet, stigit så högt de voro mäktiga... med avseende på föremålet förstås. I detta brev besvor han Lisa att blott en enda gång unna honom nöjet av ett ostört samtal på Djurgården och föreslog därtill samma dag som kamrern gjorde sin utvandring till Hurnlegården. »En gång», slöt han. »måtte det, om du själv vill, icke kunna vara omöjligt att stjäla dig undan drakens uppmärksamhet. Under hela våren har jag ju ej fått mer än några fattiga ord och då och då en hälsning, vars behag jag nödgats dela med herr löjtnanten. Om du sätter dig över ifrån Skeppsholmen och går vägen uppåt slätten, så träffas vi genast. Jag håller mig omkring Pohls ända till klockan åtta och har nog ögonen öppna.»
Lisa ville och hon ville icke. Hon önskade gå, emedan hon längtade att, efter en så evig lång mellantid, åter få spela en liten scen, ty hur mycken tillfredsställelse låg väl i fönsterpantomimen, då man »älskade»! Hon inbillade sig nämligen att hon hyste en mycket djup känsla för Rosell: hon visste ej att hennes lättsinniga hjärta icke kunde älska och att varje hennes känsla emanerade ifrån och återvände till hennes eget jag... Å andra sidan tänkte hon dock avstå från mötet. Hon kände sig dygdig av samma skäl som räven, då han fann rönnbären sura, nämligen att han ej kunde nå dem. Trots all sin fintlighet, såg hon ej någon utväg att nå den förbjudna frukten. Hur vore det väl möjligt att lura sig från äkta mannen, vilken ej allenast spionerade henne inom hus, utan även »hängde efter henne», då hon skulle ut? Med huvudet sålunda uppfyllt av dygd och ädel försakelse möttes hon av underrättelsen om gubbens sjukdom. Kamrern visade sig som en lycklig aktör.
Lisa, vilken alltid, när hennes man kände minsta illamående, blev gruvligt orolig och för ögonblicket glömde allt utom honom - en ömhet, vars orsak man kanske fick söka i den omständigheten att kamrern ännu icke uppsatt sitt nya testamente - fjäsade tåligt och vänligt omkring honom. Hon tordes ej se ut genom fönstret, långt mindre begära tillåtelse att gå ut.
Men så underligt sammanstämma händelserna ibland: kamrern skulle själv uppmana henne, och när han det gjorde, när tillfället dessutom var så förträffligt att det aldrig kunde bliva bättre, hade det väl i det närmaste efter vad Lisa tyckte, varit en galenskap att ej begagna det!
Hon klädde sig med den sorgfälliga smak, hon alltid använde, i dag beräknad att alldeles förvrida huvudet på kungl. sektern, och sedan hon kysst gubben och önskat honom en god sömn, hastade hon att först, för syns skull, avlägga det tillärnade besöket hos sin mor. Här stannade hon likväl ej så länge att hon ens avtog hatten, utan fortsatte sin vandring, och en halv timme därefter, vid samma tid som porten tiil Humlegården igenslogs efter kamrern, hoppade Lisa i land på Djurgården, där hon snart vid sin lycklige älskares arm glömde att något så tråkigt som en gammal svartsjuk äkta man fanns till...
Vid kamrerns hemkomst var Lisa, som ej vågat dröja längre än till klockan åtta, redan hemma och omklädd. Hon befann sig i den mest spända oro, ty hon fruktade att gubben blott lämnat sängen för att hämta henne hos hennes mor, och vad skulle det bli av, då han finge höra att hon varit där blott några minuter? Lisa bedrog sig icke: kamrern hade verkligen sist varit hos fru Norman, och denna, som av sin mågs utseende anade något oråd och icke visste att han i förbigående fått veta av moster Malla, som var i klädståndet, att Lisa knappt gett sig ro att sitta ner, trodde sig göra mycket väl, då hon bifogade den anmärkningen att hennes måg och dotter troligen gått om varandra på vägen, ty det var just icke lång stund sedan Lisa gick.
»De motsäga sig: det blir allt värre!» tänkte kamrern, tog hastigt avsked och stod nu inför sin litet bävande hustru.
»Var har du varit hela eftermiddagen?» frågade gubben och påsatte sig en verklig domareuppsyn. »Jag gav dig ju lov att gå till din mor, och du satt där knappt?»
»Men hur har du så fort blivit frisk?» Lisa svarade med en annan fråga, för att hämta sig litet och vinna tid.
»Jag blev frisk, emedan jag ej var synnerligt sjuk! Jag ärnade pröva dig - och du svarade fullkomligt emot vad jag väntat.»
»Vad är detta för en ton!» utbrast Lisa, som i hast beslöt att stämma pipan ganska högt. »Är detta ett sätt att tala till sin hustru? Jag vill be dig vara så artig och erinra dig att jag icke gått in på att vara din slavinna! Mamma hade en hushållssyssla, och det var orsaken att jag ej stannade kvar där, och efter det kunde vara roligt att en gång få andas frisk luft, lät jag sätta mig över till Djurgården.»
»Och där hade du förmodligen någon i bakhåll! Ack, du listiga kvinna, menar du ej att jag såg det där i brevet?»
»Dina misstankar äro så löjliga att de endast väcka min medömkan», svarade Lisa stolt, »men det får jag säga dig, att om du fortfar på det här sättet, så lär du mig själv en hop krokvägar, som jag annars aldrig tänkt på. Var nu bara förnuftig och lämna mig i fred för din galna svartsjuka: det kunde annars, som sagt, hända dig den syrprisen att du finge andra skäl därtill, än de som nu spöka i din inbillning!» Med denna förklaring avslöt Lisa samtalet, och på allt det oräkneliga, som gubben sedan talade, fick han ej ett ord till svar.
Kamrerns sista tanke, då sömnen äntligen slöt hans bekymmer, var
den: »Jag skall finna en utväg att avbryta hennes intriger - jag
måste finna den!»
