Följande vecka hade kamrern mycket att bestyra, mycket att springa med. Lisa såg att han välvde någon plan i sitt huvud, men vilken anade eller drömde hon ej om. Hon fick dock snart veta det.
»Min vän», sade han en dag i en särdeles insinuerande ton, »jag har berett dig en överraskning. Vi skola flytta från staden på några månader, men vi behöva blott medtaga det oundgängligaste, ty jag har hyrt oss ett möblerat sommarnöje. I morgon middag klockan tolv resa vi... skjutsen är redan beställd.»
»Du skämtar väl?» sade Lisa, som omöjligen kunde tro att kamrern hade allvar härmed.
»Nej, min skatt, det gör jag visst icke! Du ser ju att halva Stockholm nu flyttar ut åt landet, och emedan jag känner din svaghet för bruk och moder, så har jag velat bereda dig denna överraskning.»
»Att ha ett sommarnöje skulle visst vara gruvligt roligt och över min förväntan, men då en sådan kostnad är alldeles stridande emot din vanliga stränga hushållning, måste jag tro att något underligt ligger därunder.»
»Varför så, Lisa lilla? Har jag icke alltid sökt att gissa till dina önskningar och efter förmåga uppfylla dem? Vad denna beträffar, får du snart själv döma - laga nu bara allting färdigt i tid, så att jag slipper betala väntpengar.»
»Säg åtminstone huru långt vi skola bo ifrån staden! Kan man ro in med kullbåtarna?»
»Nej, det kan man icke, men ångfartyg gå varje dag helt nära förbi. Du får väl se... lärnna något åt överraskningen!»
»Hur många rum är det?»
»Tag fram mitt linnel min vän!»
»Äro de höga och glada?»
»Mina strumpor och livstycken!»
»Ljusa och luftiga?»
»Glöm icke min gamla nattrock!»
»Vad du är odräglig med dina strumpor, livstycken och nattrockar! Kan du icke svara på mina frågor om rummen?»
»Jag har ju sagt att du själv far se... Laga nu bara allting i ordning, och drag ej med dig något onödigt krimskrams!»
Detta kunde Lisa icke begripa, men hur som helst, det var ändå roligt att vara modern och flytta utåt landet. Hon hastade därför att inlägga det oundgängligaste för sin toalett, och klockan halv ett reste vart äkta par ut genom Norrtull, kamrern inom sig hemligt triumferande, Lisa ytterst nyfiken och ej så litet stolt att resa till sitt lantnöje samt obeskrivligt road av den smärta och förvirring, som hennes hastiga avresa skulle förorsaka kungl. sektern. Hon såg i andan om all den oro och bråk, han måste ha, innan han fick reda på var hon fanns. Detta var allt så intressant, att hon just av det skälet ej skaffat sig någon utväg att meddela honom den oförmodade omständigheten av sin frånvaro. Hela resan liknade ett slags enlevering och hon själv i detta äventyr prinsessan i trollsagan, som bortföres av draken och bevakas av honom, tills den förklädde älskaren, Gud vet bäst i vilken underbar skepelse, skyndar att befria henne.
»Men komma vi då aldrig fram?» frågade Lisa, då de ombytte hästar vid andra gästgivaregården.
»Jo, visst - härifrån vika vi av.»
Och över en smal häradsväg bar det nu upp och ned genom en vacker, skogig trakt. Lisa började bli litet ängslig, men hon ville ej skänka gubben den njutningen att visa det. Slutligen stannade man framför ett par låga grindstolpar, vilka slutade det rödmålade staketet framför en snygg och rätt trevlig gårdsplan.
»Är det här - det är väl icke här?» frågade Lisa, då hon såg den lilla brunröda envåningsbyggnaden med dess anspråkslösa fönster, jämte en vindskupa, vars fönsterrutor voro av ännu mindre dimensioner.
»Jo, min skatt!» sade kamrern, i det han hjälpte henne ur åkdonet. »Här är ju ganska friskt och trevligt? Du beklagade dig ofta över den kvava luften i våra rum där hemma - nu skall du få det annorlunda.
»Men sade du ej att stället skulle ligga helt nära segelleden och att ångfartygen passerade?»
»Ja, på en halv mil eller tre fjärdingsväg: det är väl nära det på landet, skulle jag tro?»
Lisa vårdade sig ej att svara, men då hon hunnit in på gården, där hon såg en ärbar bondhustru stående vid en stång med nyfärgat garn, vari hon redde, sedesamt neg och bedja herrskapet vara välkomna, vände Lisa sig till sin man med den sakta fragan: »Vad i all världen är det för slags folk vi ska bo hos?»
»Det här är mor i huset!» inföll kamrern högt. »God afton, kära mor Lena... Du skall veta, Lisa, att mor Lena och jag äro gam]a bekanta. Förr i världen, då jag gjorte täta resor, har jag flera nätter legat på den vackra gästkammarn däruppe - du skall få se att även du kommer att trivas bra där.»
Lisa svarade ej, emedan harmen betog henne målet, en känsla, som icke minskades, då hon, efter sin mans uppmanande exempel, måste bekväma sig till att lägga fingerspetsarna i sin handske i mor Lenas fryntligt bjudna hand.
»Jo, vackert sommarnöje!» tänkte den unga frun. Igenom stugan, som kunde skryta med två vävstolar, men det oaktat var städad och blankskurad, vandrade man åt köket och ur köket uppför en krokig trappa till vinden, där mor Lena öppnade dörren till ett ganska stort och snyggt gavelrum. Lisas första blick föll med en rysligt obehaglig känsla på en fyrstolpig säng med rödgula bomullslärftsgardiner, därnäst på de blåmålade stolarna, det marmorerade slagbordet och den betsade dragkistan av furu jämte några andra möbler av lika tarvlig beskaffenhet.
»Är det möjligt att jag skall bo här?» suckade hon inom sig och tyckte sig redan få känningar av huvudvärk, då hon varseblev att det vitskurade golvet var överstrött med färska fina granris-knoppar och att fönstren och kakelugnen voro fullsatta med glas innehållande liljekonvalje, pingstliljor och syrener.
Hela rummet, i kamrerns ögon en välsignelse av trevnad, en riktigt liten lustgård, förekom Lisa som en grav. Vilken dum lokal - bara ett rum... ett rum och man kunde varken komma dit eller därifrån utan genom köket!
Kamrern beställde upp till aftonmåltid filbunke, färskt smör, skinka och bröd, och medan mor Lena sysslade därmed, tog han Lisa i hand och förde henne fram till ett av fönstren. Är ej detta en präktig utsikt, kan du önska dig något vackrare? Ser du, på den sidan ha vi en hög tallskog, där borta till vänster den lilla sjön med holmen och framför oss ligga granna sädesfält.»
Harmsen drog Lisa sin hand undan. »Vad tror du jag bryr mig om skogar, sjöar och sädesfält, då jag skall bo i en sådan riktig öken?»
»Öken! Jag förstår dig inte. Här är ju ett verkligt paradis, och så innerligt hederliga och välmenande människor! Jag har varit bekant med mor Lena, som nu är änka och rår om den här gården, allt sedan hon var ung flicka. Min mor hade mycken handel med hennes föräldrar; och när jag var en...»
»För Guds skull förskona mig», bad Lisa, »jag orkar ej höra mera, och om du håller det minsta av mig, så återvända vi i morgon till staden.»
»Nej, min skatt! Jag har hyrt rummet på tre månader, och jag vill ej att penningarna skola vara utkastade förgäves.»
Lisa sjönk ned på en stol. »Tre månader, min Gud, vilken förfärlig tanke!» I tre eviga månader skulle hon sucka och tråna på denna avlägsna ort. Huru rysligt... hur hon ångrade sig att icke hava meddelat Rosell underrättelsen om sin resa! Hon kunde hinna att dö av ledsnad, innan han finge något spår på vad hon fanns och komme för att trösta henne. Kanhända hittade han aldrig dit, och under tre månaders skilsmässa vore det till och med icke omöjligt - karlarna äro ju så flyktiga - att han läte trösta sig av någon annan!
»Du hanterar mig så, att du aldrig kan ansvara det inför Gud!» utbrast Lisa högt snyftande och gav våldsamt luft åt sina känslor. »Aldrig kan du försvara det, aldrig ångrar jag något i mitt liv så mycket som det, att jag gifte mig med en sådan gammal svartsjuk narr.
Kamrern gick av och an. Han hade tagit eld på pipan och fyllde snart rummet med moln.
Lisa hostade. »Skall du nu röka ihjäl mig till? Och blott ett fönster som kan öppnas: vilket otäckt hål... jag dör bestämt, om jag ej kommer härifrån!»
Kamrern ideligen teg och rökte; han ville låta första stormbyn gå över.
»Vad skall jag ta mig till här ute? Intet sällskap, intet liv, ingen luft! Svara då, människa, vem skall jag umgås med?»
»Med naturen!» inföll kamrern saktmodigt. »Dessutom, Lisa - räknar du mitt sällskap för ingenting?»
»Ditt sällskap, det var visst något att nämna, det! Ditt sällskap har jag mer än tillräckligt av hemma; jag måtte väl ej behöva resa bort för att ytterligare njuta av det?»
»Men det behövdes verkligen att vi reste bort, så att jag får njuta av ditt sällskap - i staden har du nog annat att se på.
»Men här menar du att jag endast skall se på dig?»
»Åtminstone komma icke några ungherrar att distrahera dig i vår enslighet.»
»Åh, du är då så säker!» invände Lisa med listig och försmädlig ton, en ton, som hon visste skulle tränga gubben till innersta hjärtat.
»Jag hoppas det åtminstone, men skulle du vara så... så...» Kamrern tystnade, ty mor Lenas återkomst kungjordes genom stadiga knarrningar i trappan. Denna gång åtföljdes hon av sin unga dotter, vilken beställsamt efterfrågade om det var något som frun befallde.
Men Lisa fann smak för ingenting, åt ingenting och kunde ej sova, ty till råga på all förtret fanns där även mygg.
Då kamrern vaknade, utstod han ett riktigt duschbad av Lisas harmsna utbrott, men han hade beslutat att vara tålig som Job, ty han hade nu sin skatt i säkerhet, så vida icke hin själv dreve sitt spel.
För att bryta den dödande enformigheten, vilken Lisa nu i tvenne dagar uthärdat, utan att likväl någon fara därav uppstått för liv eller hälsa, beslöt hon om söndagen att följa gubben till kyrkan. Möjligtvis kunde Rosell hava tagit sin tillflykt dit för att träffa henne, i händelse han lyckats få reda på hennes vistelse; i alla fall kunde kanske något annat påträffas. För att utspana detta något, lät Lisa sitt öga söka i alla kyrkans riktningar, men intet folk, sådant folk, som hon förstod, nämligen elegant utstyrda fruntimmer, unga fina herrar, händelsevis uppehållande sig på landet, syntes till. Slutligen, för att ha något att se på, fäste hon ögonen på predikanten, vars utfarande mot världens synder, lustar och villfarelser redan gjort henne utledsen, men ju längre hon såg på honom, desto mera övertygade hon sig att han utom predikstolen måste vara en ganska hygglig och presentabel man.
»Hör du, min vän, sådan förträfflig Guds man vi här ha?» frågade kamrern. »Han talar väl!»
»Icke så illa!» svarade Lisa sakta.
Efter gudstjänstens slut mötte herrskapet Lassman den väldige predikanten på kyrkobacken, och som kamrern redan i tankarna umgicks med den föreställningen att en sådan andans man genom sina stränga läror kunde vara honom till gagn i vissa små husliga förhållanden, övervann han sin motvilja för nya bekantskaper, gav sig i samspråk med församlingens unge komminister och slutade med erinran att prästgårdens ägor stötte intill Bråvik, där kamrern just för närvarande hyrt sig ett sommarrum.
Det låg något kyligt i det sätt, varpå herr pastorn tackade för artigheten. Lisa tycktes han efter en stel bugning knappt bemärka, och hon, som redan förut hade så ledsamt, nödgades nu till sin harm se både måndag, tisdag och onsdag gå förbi, utan att den odräglige unge pastorn behagade infinna sig och förströ henne. Under hela denna tid tröttade hon kamrern än med böner och tårar, än med nycker av alla slag. Men han insåg den fördel, han för närvarande ägde, och så ont det gjorde honom att plåga sin kära Lisa, så glad var han att ingen annan än han fick se henne; för den fröjden ville han lida mycket och fick det också. Lisa lät detta visst icke fattas.
Äntligen på fredagsförmiddagen, sedan Lisa väl för tionde gången försäkrat sin man att hon kände alla symptom till en allvarsam sjukdom och att den säkerligen skulle utbryta, om icke hennes arrest snart upphörde, syntes något mörkt röra sig i skogsdungens yttersta bryn, och Lisa, som stod vid fönstret, såg med anande förkänsla att en förströelse, huru ringa som helst, var i annalkande.
»Se, där är prästen!» sade hon och drog sig hastigt tillbaka för att rådfråga spegeln, om hon borde göra någon förändring i sin klädsel, men tiden var knapp och gästen redan framme; dessutom hade han ju predikat emot all flärd. Lisa tog en strängt allvarlig min och satte sig på den tarvliga soffan med sitt arbete.
Det knackade, kamrern öppnade dörren och bad herr pastorn på det högsta vara välkommen till deras lilla tarvliga hem.
Komminister S. var en lång, mager och mörklagd man med ett par svarta, skarpt glänsande ögon, vilkas uttryck i synnerhet på nära håll lät känna sitt inflytande genom något oförklarligt, för en del tilldragande, för andra isigt motbjudande, men alltid motiverat efter omständigheterna. På predikstolen var det hotande, blixtrande och förkrossande, så länge han talade om världens synder och deras förfärliga följder, men sedan han övergått till den försoning, han lärde, blev det idel solsken. Och han hade en församling som förstod att värdera såväl det ena som det andra.
I sitt enskilda liv var han känd som en exemplarisk man. Han förtärde aldrig spirituosa, talade mycket och förträffligt över brännvinets skadlighet, klandrade i allmänhet nästan allt tryckt, utom nykterhetsskrifter, som utgjorde det personfierade begreppet av sträng sedlighet.
Sådan var pastor S., och med dessa samma undergörande ögon mätte han nu Lisa, som uppstigit och med en enda blick amnärkt att herr kommiuisterns klädsel, för att vara på en så sträng man, likväl utmärkte sig genom finhet, att icke säga en viss undangömd elegans. Det mörkbruna håret var också med särdeles omvårdnad lagt i en pryrdlig vågform. Och på de inåt böjda fina läpparna uppsprang stundom någonting likt ett leende. Lisa var likväl ej säker därom, ty den följande sekunden var det flyktiga draget endast en kall och hastig trvckning av de vita tänderna mot underläppen.
Lisa hade aldrig känt en så besynnerlig rörelse som hon erfor under inflytelsen av detta leende och dessa ögon. Hon neg med ett slags ödmjukhet, vilket väl bemärktes av kamrern.
»Mina trägna göromål», ursäktade pastorn med en lag och djup röst, »hava hittills hindrat mig att begagna herr Kamrerns välvilliga inbjudning.
»Vi äro mer än tacksamma att i dag få den äran!» sade kamrern, nästan själv andaktsfull vid den tanken att han kanske här såg en stiftare av sin tillkommande lycka och frid, Lisas räddare...
Efter en flyktig böjning på huvudet, vände sig herr komministern till Lisa, som ännu icke öppnat läpparna, med den frågan om det icke förekom henne behagligt att, skild från stadens larm och oro, få njuta av naturens enkla skönheter.
»Ack», inföll kamrern, »jag har ännu ej fått henne att gå utom dörren, mer än i söndags, då hon var i kyrkan, och likväl är det just det jag beständigt upprepar. 'Om du bara ville gå ut', säger jag, 'så skulle det bli bättre!' Vi ha ju en natur så vacker, att det kan göra en gott i själen att få vara ute.»
»Fru Lassman saknar då staden?» frågade han med en så len tonart att Lisa ovillkorligt måste se upp.
»Vilka ögon», tänkte hon, »jag tror han ser tvärt igenom mig!»
»Jag är född och uppfödd i Stockholm», svarade hon efter ett litet uppehåll, »och vanan säges ju vara andra naturen.»
»Det vore högst beklagansvärt, min fru, om vanan skulle vinna det välde över människan att den bleve hennes andra natur! Om man haft dåliga, ovisa vanor, skulle man överlämna sig åt dem utan strid, och endast tro att de ej kunde ändras eller uppryckas, emedan man så länge närt dem.»
Lisa satt tyst, med på arbetet fällde ögon.
»Vilken Guds lycka», tänkte kamrern, »att jag flyttade hit! Hon är redan som om hon blivit gripen på bar gärning.»
»Naturligtvis gäller detta endast i allmänhet», återtog pastorn, »men jag beklagar emellertid att fru Lassman försmår dessa skönheter, som icke konsten, utan naturen frambragt. De äro Guds verk och tala hela volymer till det öppna sinnet.»
»Här finnas troligen vackra trakter», sade Lisa i bryderi om vad hon egentligen borde svara, »jag vill hädanefter gå mera ut - värmen har också hittills varit så plågsam.»
»Om morgnar och aftnar är den behagligaste svalkan... jag är säker att fru Lassman skall finna sig lika väl till kroppens som själens hälsa av dessa vandringar.»
Man inser att vår nya bekantskap icke var av någon egentligen sekterisk anda: han hade säkerligen annars hållit vida strängare tal. Han ville tvärtom gälla för att i sin personlighet förena både den strängt nitiske religionsläraren och den bildade sällskapsmannen.
Denna gång blev hans besök icke långt, men det förnyades innan kort.
Lisa försmådde ej mera att i de ljumma, sköna sommaraftnarna taga en promenad långs efter strandmarken; och kamrern, som icke alltid fann bekvämt att gå långt, lämnade gärna sin hustru i pastorns vård, då denne, såsom det ofta hände, tillfälligtvis mötte dem - och för varje dag blevo utvandringarna allt längre. Vad som härunder talades, upprepade Lisa ej just ordagrant för gubben, men hennes förbättring var dock påtaglig, ty hon fann att man ej allenast ände leva i denna avskilda vrå, utan hon talade icke ens om att återvända; och kamrern, förtjust och lycklig, liksom i de första solskensdagarna av sitt äktenskap, såg med verklig bävan den tid till möte, då han skulle lämna denna fristad, där Lisa så småningorn återtagit alla sina forna plikter, där hon nästan tycktes gissa hans önskningar för att uppfylla dem, innan de ännu voro uttalade. »Vi ha komministern, den hedersmannen, att tacka för mycket gott, min vän!» sade kamrern en morgon, då Lisa senare än vanligt återvände från sin utvandring. »Har du även i dag mött honom?»
»Nej», svarade Lisa, »han kan väl ej alltid vara ute, då jag går ut!» Men hon rodnade och vände sig om, för att upprycka några grässtrån och därigenom dölja den harmsna rörelse, som hans uteblivande förorsakat henne.
»Vi komma att sakna honom!» återtog gubben. »Han har förändrat dig, Lisa lilla!»
Lisa svarade med en halv suck. Hon erkände att hon var mildare. Hon ville vara honom behaglig. Hans samtal hade, i synnerhet då de voro ensamma, en allvarsam karaktär, men också en eldig flykt. Vad han sade förstod hon ej, vilket också var mindre att undra på, då det utgjordes av en mängd sofisterier, mera ägnade att bry än upplysa åhörarinnan. Men det klingade så intressant, tyckte Lisa, och han begagnade därvid en mängd behagliga bilder. Han tog stundom i tankarna.., hennes hand, och därvid såg han på henne med sina förledande ögon, vilka trängde in i hennes själ och växelvis skakade den genom fruktan och glädje.
Under tiden trädde Rosells bild allt mera i bakgrunden och hon
ertappade sig stundom på den hemliga önskan, att det ej måtte lyckas
denne att finna hennes »lilla vrå».
