I ett smakfullt kabinett, som slutade en sträcka praktfulla rum i huvudbyggnaden på Dagstaho#ms stora herresäte, sutto trenne fruntimmer omkring ett mindre arbetsbord. På bordet stod en fruktkorg, ur vilken Matilda Lindfelt upptog det ena purpurröda päronet efter det andra, för att med en liten silverkniv skala och på dess spets bjuda dem åt sin mor och tant.
»Det smakar icke, lilla tant», sade Matilda och tog tillbaka den orörda frukten för att bjuda en annan.
Grevinnan L., en dam av ädelt utseende och av vida mer »högburen» grace än hennes syster friherrinnan, lade sakta sin hand på Matildas och riktade därefter sitt öga med ett varsamt uttryck på greven, som halvliggande på en schäslong stirrade i ett brev, det han, efter vad grevinnan observerat, icke nedlagt allt sedan han brutit det. Hon hade följt tiden på bordstudsaren och funnit, att jämnt en halvtimme sedan dess förflutit. Brevet syntes emellertid icke vara särdeles långt, ej heller de tvenne små papper, som legat inuti.
Efter ännu några minuters tystnad vågade grevinnan fråga: »Det är väl icke något ledsamt, gode Ernst?» På böjningen av hennes röst hördes likväl, att hon själv ansåg detta avbrytande dristigt och att endast en makes bekymmer föranledde det.
»Nej, vad då?» svarade greven tämligen kärvt... »Det är ett affärsbrev.»
Grevinnan sade ingenting, men hon kände sin man så väl: så noga hade hon studerat hans ansiktsuttryck, att hon fann det hans likgiltighet endast härledde sig ifrån världsmannens vana att dölja sina känslor. Något viktigt innehöll brevet, därom trodde hon sig förvissad, och det varma modershjärtat, som hade blott en enda och nu frånvarande älskling, fruktade alltid att någon svår nyhet, om himlen vete vad, kunde komma från honom.
»Det var icke något brev från Leopold i dag?» sade hon för att ytterligare göra sig säker.
»Jag hade väl lämnat det då... Du tänker aldrig på annat än Leopold. och beständigt Leopold!» Greven steg upp, samlade sina papper tillsammans och gick.
Matilda, som såg en tår darra i sin tants öga, böjde sig ned och kysste hennes hand; det var ett behov för henne att söka förtaga det obehagliga intryck, som hon farm, att grevens vårdslösa svar förorsakat. Friherrinnan hade ej märkt någonting: hon var allt för ivrigt sysselsatt med att uttaga ett mönster för pärlstickning.
Inkommen i sina egna rum, satte sig greven tillbakalutad. i en emma. Brevet höll han sammantryckt i ena handen... med den andra skuggade han ansiktet, på vilket nu stormiga rörelser skiftade. Så satt han hela aftonen. Vid måltidstimmen visade han sig ej, och då han följande morgon kom in, darrade grevinnan för det obestämda i hans ögon. Hon såg att, oaktat all hans ansträngning, själen ändå var frånvarande, så att han knappt hörde henne. Den ömma, uppmärksamma makan önskade, att hon hellre i dessa ögon, vilka hon så högt älskade och fruktade, fått läsa vrede eller till och med sorg, än detta något, vartill hon icke kunde finna den minsta ledtråd.
Aftonen samma dag sågo fruntimren från fönstren i lilla salongen, där de under tetimmen befunno sig, en vagn med tvenne herrar uti köra upp på gården.
»Främmande, tant lilla!» sade Matilda, men det låg inte den ringaste glädje i hennes ton. Främmande på landet utgör väl annars unga flickors högsta nöje, men Matilda, som fört sin saknad med sig från Stockholm, längtade icke efter avbrott i den enslighet, vilken tillät henne nästan uteslutande sysselsätta sig med sina minnen.
»Det var icke bra, att någon kom i dag!» sade grevinnan litet ängsligt. »Jag fruktar, att Ernst icke är i lynne. Men jag ser, det är vår lagman. Han har väl nu sitt ting på Lennarby, då han alltid kommer hit. Det är en så älsklig och vänlig gubbe; både Ernst och jag tycka mycket om honom.»
»Men vem är den andre?» frågade Matilda under en häftig hjärtklappning, tvivlande på sina egna ögon och sinnen.
»Jag vet icke... förmodligen någon vice häradshövding eller notarie; den gamle herrn har alltid med sig någon av sina ungherrar. Matilda lilla, vill du låta tillsäga min man, att lagman är här!»
Matilda var allt för glad att få en förevändning att komma ut, ty då den unge mannen vänt sig om, hade hon ganska tydligt sett ett ansikte, som hon ännu för livligt hade i minnet att kunna misstaga sig på. Men, min gud, hur hade han kommit hit! Hon erinrade sig likväl strax hans omnämnda beslut att resa på ting och fann att ej gärna något kunde vara lyckligare, än den omständigheten, att han råkat få tjänstgöra inom den domsaga, vari det nu tiodubbelt kärare Dagstaholm låg.
Första återseendet satte likväl Matilda i stort bryderi. »Skall icke tant märka något», fragade hon sig själv, »och skall Wetterkvist låta bli att förråda sig? Han rodnar alltid så mycket!» Matilda glömde, hur ofta hon själv rodnade. Men alla dessa funderingar måste likväl vika för glädjen att hela sommaren få leva så nära den hon älskade. Han kunde väl förmodligen icke så ofta komma till Dagstaholm, men man hade ju kyrkan, prostgården och flera ställen, där man efter hand ganska naturligt var i tillfälle att råkas.
Några små försköningar i klädseln kunde Matilda emellertid icke neka sig, och sedan hon väl överlagt att alldeles icke synas blyg och förlägen, utan att hälsa notarien såsom en gammal Stockholmsbekant, gick hon tillbaka in i salongen. Men vid första blicken, som träffade henne ur notariens ögon, var det helt och hållet förbi med denna säkerhet, som hon trott sig så lätt kunna antaga. Hon neg, utan att veta för vem, utan att se upp, och sökte sedan ganska förlägen sin förra plats vid fönstret, varigenom hon blev så lycklig att få något föremål där ute att se på.
Grevinnan samtalade med lagmannen, för vilken hon presenterade sin systerdotter. »Herr notarien lär vara en gammal bekant?» tillade hon och såg litet förundrad på Matilda, som icke alls syntes erinra sig detta.
»Matilda, ser du icke din forne lärare?» frågade fri herrinnan i en nästan sträng ton. Den hjärtans goda friherrinnan trodde, att det var litet högmod i Matildas förvirring.
»Jo bevars, mamma!» svarade den för sin egen blyghet rädda flickan och steg upp att ännu en gång göra en lätt hälsning för Wetterkvist, vilken med inövad ledighet frågade, huru fröken befann sig av lantluften på det sköna Dagstaholm.
Innan Matilda hann svara inträdde greven. I hans rörelser, vanligtvis lugna, kalla och avmätta, lag nu en viss brådska under en icke obetydlig, men snart dämpad oro. Med mycken artighet hälsade han lagmannen, en värdig gubbe, som bar sina silversprängda lockar på ett så intagande sätt, att en sprätt kunde avundats honom hans smak. Grevinnan, som fruktat att greven skulle visa denna hövliga likgiltighet, varmed han icke sällan hugnade sina gäster, då han ej var vid lynne, blev icke litet överraskad att finna sitt misstag; men hennes förvåning stegrades till yttersta grad, då hon såg honom med en välvilja, som han sällan visade någon, räcka notarien handen och bedja honom vara välkommen.
»Ack, vad min Ernst är intagande», tänkte den milda grevinnan, »då han så bemöter främlingar!» Här rodnade grevinnan likväl starkt. Hon kunde icke undgå att finna den undransvärda likheten mellan den unge notarien och hennes man. Hon fäste sig mindre vid ansiktsdragens överensstämmelse, än vid den likartade, stela hållningen och framför allt vid släkttycket av vissa i ögonen fallande gester. Och som hon i samma ögonblick hörde lagmannen upprepa notariens namn, vilken grevinnan icke först givit akt på, genomflög den erinringen hennes själ, att det länge sedan berättats det den allt för olycklige baron Henning Y:s frånskilda hustru, vars äventyr voro henne tillräckligt bekanta, blivit omgift med en Wetterkvist.
Grevinnan kände sig vid dessa självmant framträdande upptäckter försatt i en sinnesrörelse, svår att fullkomligt behärska. Hon visste, att det icke var värt tala med greven om en så kinkig sak, men hon föresatte sig att utforska den, och snart nog kom hon därhän, att hon tog för avgjort, att det hemlighetsfulla brevet stått i samband med gamla minnen, minnen, som greven kanske ej gärna återkallade, men vilka likväl utövat en verkan, varav grevinnan slöt en hel hop, framför allt, att hennes man själv visste något närmare om den unge notarien. Allt detta kunde nu visserligen vara inbillningar - grevinnan medgav det för sig själv - men lika mycket: när ett fruntimmer fått något i huvudet, helst något, som stöter på det romantiska gebitet, är ej gott att få det därifrån. Hon föresatte sig emellertid den strängaste tystnad, och grevinnan L. var ett fruntimmer av mycken grannlagenhet.
Vad Wetterkvist kände, då han beträdde Dagstaholm, är icke lätt att uttrycka, ännu mindre de känslor, han erfor vid det vänliga mottagandet av greven. Han måste vända sig bort för att hämta någon självbehärskning, men han rådde icke för, att blodet flydde från hans kinder och att han ej var i stånd att svara på den fråga, som lagmannen i detsamma gjorde honom.
Dessa tecken till en våldsamt upprörd känsla undgingo icke den skarpsynta grevinnan: hennes hjärta ömmade för den unga mannen, som kanske stod ensam och alldeles hjälplös i världen.
»Vad han är besynnerlig, den notarien! viskade friherrinnan Lindfelt sin syster i örat. »Sådan är han, då han får se svåger.»
»Han har då sett honom förr?» yttrade grevinnan lika sakta.
»En gång i fönstret hemma hos oss, och då blev han stående mitt på gatan - det är verkligen bra besynnerligt!»
Grevinnan, som själv gärna önskade bringa ett allmännare samtal i gång, besvarade ej friherrinnans anmärkning. Hon hörde den emellertid ganska väl och gömde den såsom ett stöd för sina egna tankar.
Småningom lugnade sig de stridiga elementen inom Wetterkvists skakade själ: han kunde besvara en och annan fråga... han vågade taga en stol och sätta sig bredvid Matilda. Den uppmärksamhet, varmed han bemöttes, smickrade honom icke allenast, den väckte hans förhoppningar och gav honom något av den säkerhet, han annars blott ägde i sina drömmar; men nu syntes honom drömmarna närmare, och därför höjde han sin blick till Matilda, som nu, även mera lugnad genom det sätt, varpå han blivit mottagen av hennes släktingar, med mindre förbehallsamhet överlämnade sig åt nöjet att höra och svara honom.
Vid avskedet bad greven Wetterkvist förnya sitt besök, och till lagmannen hade han, vid ett tillfälle avsides, yttrat några smickrande ord om den unge mannens hyggliga sätt och anspråkslösa väsen. »Man får så sällan se det», sade greven, »att man verkligen intresserar sig, när så är. Jag har hört av min svägerska, i vars hus han umgåtts såsom språklärare för Matilda, att han lär vara en fattig yngling, men ganska skicklig. Artar han sig väl vid tingsgöromålen, skall det bli mig ett nöje att framdeles söka verka något för honom.»
Lagmannen var ganska förundrad att finna ett sådant deltagande för en av sina biträden, men som han själv fattat tycke för Wetterkvist, önskade han uppriktigt att greven i framtiden måtte erinra sig sitt löfte, ehuru vad den åberopade anspråkslösheten beträffade, han ej för sin del kunnat upptäcka den...
En månad förflöt, under vilken Wetterkvist och Matilda icke sällan sågo varandra, ty efter uppmaningen att besöka Dagstaholm kom Wetterkvist varje vecka. Alltid syntes han välkommen, och skenbart motarbetade ingen hans uppmärksamhet för Matilda. Men denna uppmärksamhet inskränkte sig till den mest förfinade hyllning, på vars rätta halt likväl var och en, som hade mera skarpsynthet än friherrinnan, icke misstog sig. Grevinnan åtminstone förstod förhållandet ganska väl, men då hennes man lät det opåtalt passera, teg hon.
Mot hösten fick Wetterkvist, till sin egen utomordentliga förtjusning och naturligtvis genom grevens medverkan, förordnande att hålla sitt första ting. Hur klappade ej hans hjärta vid detta tillfälle, som föreföll honom vara andra trappsteget uppåt det ivrigt efterlängtade målet! När han efter denna stora händelse åter visade sig på Dagstaholm, livad av några berömmande ord från lagmannens läppar, livad av inre tillfredsställelse, av grevens godhet och framför allt livad av sitt aldrig slumrande högmod, sin aldrig vilande äregirighet, då, när han hälsades med sin nya titel av häradshövding och Matildas sköna ögon tycktes önska honom lycka, då svindlade hans huvud och hans hjärta var i en berusning, som till den grad röjde sig att friherrinnan, ända hitintills blind, om aftonen sade till sin syster: »Söta Julie, såg du icke något med vår nye häradshövding i dag?»
»Nej, icke vad jag kunde märka!» svarade grevinnan, som gärna ville undgå att yttra sig i ämnet, då hon icke kände sin mans tankar.
»Jag tyckte likväl att han betraktade Matilda på ett sätt, som verkligen ger mig anledning till en och annan gissning. Det vore minsann icke något parti för henne, och jag hoppas att hon nog inser det!»
»Om du tror något ditåt!» svarade grevinnan, »så nämn åtminstone ingenting, innan vi fått rådgöra närmare! Jag skall höra vad Ernst kan ha att säga.»
»Åh, hans tanke kunna vi nog känna förut», menade friherrinnan, »men jag skall i alla fall vänta, ty man får icke förhasta sig.»
Andra morgonen gick grevinnan helt tidigt in till sin man. Han satt vid skrivbordet.
»Jag stör dig?» sade hon. »Men jag ville så gärna tala med dig.»
»Varom då, lilla du?» frågade greven, och mot hans vilja överdrogs kinden av en mörkare färg, än den vanligtvis hade.
»Matilda...» återtog grevinnan, »i fall du har tid, så ville jag tala ett ord med dig om henne.»
Greven vred stolen från skrivbordet oeh framdrog en annan åt sin hustru.
»Jo, jag är orolig för Matilda...
»Huru så?»
»Har du icke märkt - men det har du säkert att notarien Wetterkvist eller, rättare, vice häradshövdingen, visar henne en ganska nog trägen uppmärksamhet?»
»Nå, än vidare?»
»Louise sade mig i går afton att man borde förekomma det. Partiet, menade hon, kan ej, om det är fråga om allvar, vara passande för Matilda. Jag fruktar emellertid för min del att begge två redan äro fästa vid varandra på ett sätt, som skall göra skilsmässan ganska bitter.»
»Men vad har då Louise för planer med Matilda? Jag ser ingenting, som gör detta parti opassande.»
»Han är en mycket fattig karl, utan släkt och utan alla relationer... vad kan han hoppas för framtiden?»
»Han kan hoppas detsamma som var och en annan ung man med gott huvud, flit och fint skick: en tjänst - och då han fått en sådan, tycker jag att partiet kan vara tämligen jämnt!»
»Ja, om detta inträffar.. . Men huru bör man nu förhålla sig tillsvidare? Louise lärer nog finna dessa utsikter för sin Matilda bra osäkra.»
»Du kan säga Louise, att jag sagt att hon bör låta saken ha sin gång! Både hon och du hade bort vara övertygade, att jag långt för detta skulle satt en gräns för dess framgång, om jag icke ansett det kunna gå an. Wetterkvist har att för övrigt räkna på mitt beskydd: han skall nog komma fram. Men tillsvidare får det stå som det står!»
Grevinnan var redan på väg att avlägsna sig, men hastigt vände hon tillbaka, tog grevens hand, såg honom med en oemotståndligt bedjande blick i ögat och sade: »Du döljer någonting för mig, min Ernst? Gör icke det! Jag har så länge längtat att få dela en hemlighet, som jag från början anat. Giv mig ditt förtroende - det skall ej missbrukas!»
Greven såg på henne med stor förvåning.
»Du blir kanske ond - gör icke det! Notariens första rörelse, din egen... vissa förhållanden, som jag länge sedan hört och snart glömt - ack, Ernst, var ej...
Greven böjde sig ned och kysste sin hustrus panna. Hon slog armarna om hans hals. Ett par sekunder förflöto, under vilka grevinnan kände att hon ägde sin mans fulla förtroende.
»Det skall ej vara halvt!» sade greven, i det han framtog och lämnade henne samma brev, som förut väckt hennes uppmärksamhet. »Men sedan du läst det, Julie... när du känner mina motiv, så fråga aldrig vidare! Allt ligger då öppet för dig, och jag är säker att vi båda finna Wetterkvist och Matilda passande för varandra.»
»Helt säkert!» sade hon.
Och då hennes man gått in i sitt kabinett, vars dörr han tillslöt, öppnade grevinnan brevet med de däruti liggande tvenne lösa papperen och läste:
»Högvälborne herr greve!
Bifogade avskrift av min vän, framlidne radman Wetterkvists vigselattest, utfärdad vid hans giftermål med baron Y:s frånskilda hustru, ävensom en annan avskrift av hennes i nämnda äktenskap medförde sons dopattest, torde, utan någon närmare förklaring rörande detta ämne, rättfärdiga den frihet, jag härmed, såsom den unge Wetterkvists forne förmyndare, vågar taga mig.
Rådman Wetterkvist, som, av kärlek till sin hustru, adopterade gossen Ernst Teodor, gav honom även, så långt hans lilla förmögenhet medgav, en god och vårdad uppfostran. Vid femton års ålder, då Teodor som gymnasist befann sig i Skara, förlorade han både sin mor och sin fosterfader. Han erhöll likväl då upplysning om den hemlighet, som fäste sig vid hans födelse, men långt ifrån att begagna sig av denna kännedom till sin fördel, syntes det vara hans mening att hellre svälta ihjäl än själv yppa den.
Hans medfödda högmod, som jag ansåg böra kvävas, föranledde mig att skaffa honom matdagar i Skara, men det var först sedan han i tre dagar trotsat hungern som han bekvämde sig till denna för hans stolthet så stora förödmjukelse. Det måste dock ske. Men han arbetade oupphörligt för att komma ifrån Skara. Vid akademien uppförde han sig utmärkt väl och gjorde sig där känd, liksom vid gymnasium, för en trägen arbetsamhet, men även för ett stolt och högdraget väsende. Han adresserade sig ej till någon annan än mig, och då jag icke längre kunde hjälpa honom, emedan mina egna tillgångar äro obetydliga, hörde jag ej vidare av honom.
Jag har dock underrättat mig om hans tillstånd, emedan han alltid intresserat mig, och jag har fått höra, att sedan han vistats ett par år i Stockholm och därstädes arbetat i hovrätten och justitierevisionen samt nödgats, trots sin till ytterlighet drivna sparsamhet, att sätta sig i några skulder, har han skaffat sig tillfälle att resa på ting och just erhållit plats hos häradshövdingen i den domsaga, där Dagstaholm ligger.
Hittills iakttagande den grannlaga tystnad, som tillkom mig, då Wetterkvist själv aldrig yppat de anspråk, han kunde göra på ett understöd, har jag likväl nu, då skickelsen fogat sig så underligt, ej kunnat avhålla mig från att framställa förhållandet för herr greven; och övertygad att jag därmed gjort min forne myndling en väsentlig tjänst, den han med sitt lynne aldrig skulle gjort sig själv, har jag äran att.. (etc.) Lars Engblomo.»
»Den stackars gossen», tänkte grevinnan, och ett par tårar fuktade det enkla brevet, »han har hungrat och farit illa, medan min Leopold levat i överflöd! Men han har nu funnit en annan mor. Och Matilda skall bli hans hustru... huru nådig är icke Gud, som ställde allt detta så att åtminstone något kan bliva gott!»
Grevinnan tordes icke störa sin man. Hon lade brevet inom ett kuvert och tecknade på detsamma: »Ernst Teodor och Leopold kunna icke vara bröder inför världen, men i mitt hjärta äro de det: jag vill vara en mor lika mycket för den förra som för den senare. Frukta dock ej att jag icke skall iakttaga en passande försiktighet!»
Friherrinnan Lindfelt blev ofantligt förvånad, då hon fick höra att hennes svåger funnit det Wetterkvist inom ett par år voro ett ganska önskvärt parti för hennes dotter; men van att i allt anse greven såsom ett orakel, motsade hon icke saken vidare, och det kostade henne ingen försakelse att följa sin systers råd att låtsa sig icke märka något. På det hela var hon karlske nöjd att det ej blev fråga om några ledsamma uppträden, helt och hållet emot hennes natur.
Sålunda var allt i soluppgången för de älskande.
Med vintern skulle Wetterkvist likväl återvända till Stockholm. Efter ett enskilt samtal med greven, om vars innehåll vår historia tiger, hade denne ingenting att invända mot denna resa. Men vid återkomsten till huvudstaden, var den fattige notarien i vindskamma}en försvunnen - häradshövding Wetterkvist, i tvenne vackra ungkarlsrum och snart försedd med en tjänst i slottsrätten, var en helt annan person. Att han även i andra fall stod i mycket olika förhållanden mot fordom, förstås bäst genom följande utdrag av hans första brev till Matilda:
- - - - - »Aldrig, dyraste, ljuva Matilda, skulle jag haft mod att säga dig allt detta muntligen, men skild från dig, är det mitt hjärtas njutning att upprepa det min själ icke har något egentligt liv utan genom dig. O, Matilda, när jag ser dig, då behöver jag blott se - och rysligt, alltför bittert skulle jag hava misstagit mig, om icke även du kände något för mig. Nej, dina ögon kunna aldrig tala annat än sanning! Men nu är denna övertygelse mig icke nog, sedan jag för greven vågat yppa mina önskningar, mina djärva förhoppningar för framtiden: sedan han med godhet avhört mig, brinner jag av längtan att få en rad från dig, som förvissar mig att jag icke drömt allt för djärvt. Misstyck ej, dyra Matilda, att jag först talat med din onkel, men utom detta skulle jag ej haft mod att framställa mitt hopp i något slags form. Undra ej heller över att jag ej muntligen, före min avresa, talade med dig i detta ämne... det var mig omöjligt: jag var verkligen för blyg, för rädd. Men nu, älskade Matilda - hur jag väntar, hur jag längtar - ett par kärleksfulla drag av din hand, och jag skall aldrig vila, förrän jag uppnått den oberoende ställning att jag kan bjuda dig dela densamma med
din
Ernst Teodor.»
Matildas svar, blygt och ömt, medgav den lycklige fästmannen att drömma och hoppas allt vad han behagade.
Wetterkvist seglade nu med förlig vind. Likväl bör man göra honom
den rättvisan, att hans övermod betydligt avtog, i stället för att
stegras: han blev verkligen, så att säga, nykter; och sedan första
ruset av lyckligheten i hans nya förhållanden hunnit lägga sig, syntes
han som den humanaste unge karl man ville se.
