Insövd av sitt eget villande omdöme, befann sig kamrern i ett slags angenäm dvala. Han vilade ut efter sina forna strider, och lugnet var så ljuvt, så välgörande, att det icke lätt kunde skakas, i synnerhet som ingenting å Lisas sida i det dagliga livet erinrade honom om hennes forna flyktighet, hennes forna nycker.
Men en morgon hände sig att värmens och flugornas förenade bemödande gjorde det omöjligt för honom att sova, sedan han ändå blivit störd av Lisa, vilken som vanligt stigit upp att företaga den för hennes hälsa så välgörande morgonvandringen. »Jag skall minsann överraska henne», tänkte gubben, »och visa att även jag kunnat skaka bort sömnen för att njuta av naturen.»
Så sagt och gjort, skyndade kamrern att kläda sig.
»Men vart kan hon väl ha gått? Det är dumt att jag ej frågat henne!» sade han för sig själv, men säkerligen hade hon valt den mot solen skyddande björkdungen, vid vars yttre kant en upphöjd väg slingrat sig ända ned till sjön.
Strax utanför gården mötte han vallgossen. »Har du sett min hustru spatsera hitåt?» frågade kamrern.
»Inte i dag, men hon plär annars hållas där åt skogssidan till, hon och pastorn!» och därvid drog gossen munnen uppåt öronen med ett högst misstänkt utseende.
»Vad vill den drummeln säga» tänkte kamrern och erfor, trots sitt obegränsade, djupa förtroende till den andlige mannen, en märkbar känning av sin gamla oro. »Vore det möjligt att Lisa än en gång bedroge mig, just nu då jag trodde mig som säkrast - nej, det är icke möjligt, det kan icke vara möjligt.»
Emellertid hade svartsjukan åter innästlat sig i gubbens hjärta. Med bävande oro följde han skogsstigens krökningar, men länge, allt för länge för hans feberaktiga väntan, varade det innan han fick se en skymt av Lisas ljusa morgonrock.
Det skedde likväl slutligen, och ej nog därmed, kamrern hugnades även med att få sikte på en flik av pastorns svarta dräkt: och som de promenerande kommo samma väg framåt, gömde gubben sig bakom buskarna under de höga björkarna, likväl så att hans ögon, som ännu voro skarpa och sågo på långt håll, tydligt kunde skönja allting. I början såg han endast - men det var ändå en förtretlighet, som han icke förr sett - att Lisa stödde sig på pastorns arm. »Nå nå», sade han, »det där är en mänsklig sak - är det ej värre än så?» Men nu böjde sig pastorn framåt, tog handen som låg på hans arm, och förde den till sina läppar...
Kamrern bävade i varje led. Månne Lisa drog handen tillbaka? Nej - den gamle mannen kände sig färdig att spricka. av harm - Lisa låtsade ingenting märka, och då hon en gång lyfte de sänkta blickarna från marken, tyckte kamrern att hennes ögon tindrade som stjärnor.
»Ja», sade den andlige, då de kommit allt närmare framåt, »så stor och skön är kvinnans bestämmelse! Hon är den bättre delen av människosläktet. Därför måste hennes ljuva, milda hjärta, de kyska känslornas helgedom, sprida en välgörande värma omkring sig, en värma, som brinner ljuv och lyser utan att flamma upp i lågor.»
Lisa syntes instinktmässigt draga sig tillbaka, men hon kvarhölls därigenom, att han med ett slags medvetslös förtrolighet förde armen omkring hennes liv.
Att kamrern i detta kritiska ögonblick teg, kom sig bokstavligen därav att hans tunga vägrade att göra tjänst. Med möda lyckades han att få ut huvudet genom de intrasslade grenarna, där han stod lik en vädur, som fastnat med hornen, och uppgav ett slags oartikulerat ljud, likväl tillräckligt starkt att väcka en beräknad uppmärksamhet. Lisa och hennes följeslagare, som stodo tämligen nära, vände sig hastigt och häpnade, ty kamrerns ansikte antydde en förfärlig spänning.
Lisa sprang skyndsamt skogsstigen upp till hans gömställe.
»För Guds i himlens skull, vad är det, har något hänt, hur är det med dig, min vän?» Hon fattade hans hand: hon glömde helt och hållet vad som nyss passerat med pastorn. Det hände så ofta att han tog hennes händer, att hon ej ens tänkte att något därmed var menat, att hon glömde även att han vågat, om också blott för ett ögonblick, kvarhålla henne med sin arm.
Herr komministern själv, i förlitande på sin djärva fattning och i osäkerhet om vad gubben sett, närmade sig med detta studerade deltagande, som för en del personer går så naturligt lätt att antaga.
Kamrern hade nu hämtat sig så pass, att han kunde stöta Lisa ifrån sig, men ännu dröjde det något, innan han förmådde tala. Efter ett par misslyckade försök att få rösten stadig, yttrade han slutligen med ett slags darrande ironi: »Herr pastorn går för långt i sina vackra inspirationer! Jag avskyr att tänka det en andans man kan visa en så svart dubbelhet, men nu är det slut - och må vi aldrig mera mötas!»
»Vad är detta för ett språk! Är det på mig herr kamrern behagar kasta beskyllningen för en svart dubbelhet? Jag rent av häpnar!»
»Jag gör så med», upprepade kamrern, »jag häpnar över sa mycken oblyghet. Jag...»
»Herr kamrern behagade nu styra sin tunga!» och ninkande vårdslöst ett slags farväl med handen avlägsnade sig pastorn.
Ehuru Lisa icke ägde och heller aldrig fick något redigt begrepp om den fara, varifrån hennes mans störda sömn räddade henne, då han tvärt avbröt hennes bekantskap med en person så hemma i många farliga konster, väckte den dock hennes eftertanke. Hon fann att hon varit för obetänksam och trodde att pastorn slutligen kunnat draga hennes känslor från hennes älskare, en titel, som hon ännu bibehöll åt Rosell, men vilken han, för att döma av den lugna tystnad han så länge iakttagit, tycktes uppskatta efter förtjänst.
Nu återstod dock det värsta, att blidka gubben, vilken kallt och strängt såg på henne och tycktes inbilla sig att hon skulle nedsjunka i stoftet. Men Lisa ville för framtiden ej giva honom denna övervikt: hon var klokare än så. Dessutom hade hon väl ej gjort något så fasligt illa, att det var värt att spela den botfärdiga Magdalena.
»Nå, varför ser du på mig så?» Med dessa ord började Lisa underhandlingen. »Rår jag för, om hans inspirationer gå för långt? Rår jag för att han möter mig, när jag går ut? Är det jag, som velat resa hit kanske? Är det jag, som inviterat pastorn att besöka oss? Är det jag, som föreslagit att spatsera i det gröna? Har du icke ställt till alltsamman själv?»
Denna förebråelse träffade kamrern djupt. »Min Gud», sade han med en ton av rådlöshet och smärta, som skulle hava förkrossat varje annan hustru än en med Lisas lynne, »vart skall jag föra henne? Det är hennes lust att göra mig sorg och bekymmer! Lisa, Lisa, var det så du lovade uppfylla dina plikter, då du beslöt att gifta dig?»
»Da jag beslöt att gifta mig, beslöt jag att bli en god hustru - har jag ej blivit det kanske? Har du något att beklaga dig över? Håller jag ej ett ordentligt hus?»
Kamrern tänkte att med den saken var både si och så, men det var nu det minsta. »Har icke en hustru», sade han, »andra plikter att uppfylla, än att hålla ett ordentligt hus? Skall hon ej älska och ära sin man och vara honom trogen?»
»Nå, min himmelske Gud, har jag ej ärat dig, så vet jag ingen råd! Jag har ju suttit som en vaxdocka i ett glasskåp, och vad det beträffar med troheten, Så måtte du väl aldrig vara så rysligt skamlös att anklaga mig för otrohet? Min Gud, att jag skall lida allt detta!» Och Lisa, utbristande i tårar och snyftningar, kastade sig på gräset och vred sig ursinnig hit och dit. Hon var skymfad och förolämpad över all beskrivning och ville ta Gud till vittne att aldrig hitintills så korsdragande hustru funnits.
»Och detta blygs du ej att säga nu», yttrade kamrern strängt, »sedan du nyss låtit prästen kyssa dig på händerna och ta dig om livet?»
»Jag rådde ej för någotdera, det är säkert att jag ej gjorde - och skall det kallas otrohet att en karl kysser mina händer? Du är förryckt, du vet ej huru otrogna andra hustrur kunna vara: du vet icke alls att sätta värde på mig.»
»Nå, Lisa, skrik icke så rasande! Det är en otrohet, säger jag, för en hustru att se på en annan karl - så intresserat som du såg på prästen.»
»Se så där! Nu får jag ej se på folk heller; till slut skall jag vara både blind, döv och stum! Jo, jag gjorde klokt, när jag gifte mig med en gammal ungkarl... Och Lisa grät allt häftigare.
Kamrern stod rådlös. Huru Lisa vände saken, blev det ju alltid han som var den felande. Kanske hade hon den här gången icke så orätt. Hon hade endast felat genom oförsiktighet och längtan efter förströelse... och vem, utom han själv, hade kastat henne i frestelsens väg...
Genom denna tankeföljd uppgick en ny dager i kamrerns huvud. »Lisa», yttrade han efter ett litet betänkande, »jag vill förlåta dig med det förbehåll att du hädanefter aktar dig för sådana här fula händelser. Skenet var mycket emot dig, mitt barn, men jag inser att du i det närmaste är oskyldig.»
»Ja, det vet Gud!» svarade Lisa, i det hon torkade ögonen och lät de tindrande stjärnorna med deras forna klarhet vila på gubben. »Jag är oskyldig och långt ifrån att det är jag som bör be dig om förlåtelse, borde det tvärtom vara du.»
»Å, ne-nej men! Visst är jag medgörlig, men så skall du ej begära orimligheter heller. Be dig om förlåtelse för det...»
»Ja, just för det att du helt lugnt står och ser på att din hustru får lida en förolämpning. Vet du hur en annan man hade gjort, om han sett sin fru blottställd för en 'inspiration'... Men det lönar ej att tala om... du är gammal, min stackars gubbe, du, och vet litet hur det brukas vid sådana tillfällen! Jag vill ingenting vidare säga.»
Kamrern bet sig i läppen. Han blev ändock icke ond på Lisa för hennes näbbiga sarkasmer, utan bjöd henne beskedligt armen, varefter de återvände hem.
»Nå, min vän», sade Lisa, sedan de åter kommit upp till sig, »skola vi ännu längre vara på sommarnöje?»
»Nej, min skatt! Hellre än jag blottställer dig för jesuitens blickar, förer jag dig åter hem...»
»...och sätter mig i glasskåp?» inföll Lisa leende.
»I skåp... ja, varför icke. Nu har du hämtat så mycket luft, att du kan ha nog därav för det återstående av sommaren och hela vintern också.»
»Vilket liv!» tänkte Lisa. »Ja, jag tackar... Men vänta bara, får jag gubben väl en gång att sätta upp testamentet, så - ärnar jag bli den rådande.»
Tanken på testamentet och de otaliga förmåner och utvidgningar, som därmed borde förenas, upptogs av Lisa med all begärlighet. Vad kunde väl också före komma henne behagligare under dessa ögonblicks dödande tomhet, då hon icke hade någon intressant bekantskap att sysselsätta sig med, ingen intrig att spela, än att då... intrigera litet för testamentet! Gubben var dessutom nu riktigt uppskakad: han borde känna att han var henne skyldig någon upprättelse för den skymf henne blivit tillfogad. Men då det icke var att förmoda, att han direkt ville uppsätta denna handling såsom en skadeersättning, borde hon framkomma därmed på något fint sätt. Kraften av tårar, böner och sjuklighet hade hon förut vid andra tillfällen fåfängt prövat - de medlen voro redan gamla - denna gång måste hon således upphitta något nytt och riktigt överraskande.»
Efter aftonmåltiden, då kamrern med pipan slagit sig ned vid det öppna fönstret, kom Lisa bort till honom, tog hans hand och satte sig bredvid, utan att likväl säga ett enda ord.
»Plågas du av röken, Lisa lilla?» Gubben kände sig så lycklig av den ömhet, varmed hon ännu höll honom i hand, att han av pur tacksamhet var färdig att avstå från sin yuvaste förströelse.
»Nej, rök du, min käre vän!»
»Jag tycker du ser ledsen ut, mitt barn?»
»Nej, ledsen är jag visst icke, och jag skulle vara otacksam, om jag det vore, efter din mildhet i dag.»
»Men jag ser att det är något - icke är du sjuk?»
»Nej visst icke, men...»
»Vad för ett men? Du gör mig orolig - säg ut!»
»Det är något annat.»
»Något annat, mitt barn?»
»Ja, något mycket underligt.»
»Vad, i Guds narmn, kan det vara?»
»Jag vet icke.»
»Vet du icke?»
»Nej jag vet verkligen icke, men jag har på någon tid känt mig så besynnerlig: mitt lynne har varit så kinkigt - har du ej märkt det?»
»Nej, kära barn, jag tycker tvärtom att du varit mindre svår än vanligt.»
»Ja, nu på allra senaste tiden kanske, men förut, före vår hitresa...»
»Ja, då vet Gud att du var mycket kinkig, men det är så ditt lynne.»
»Nej, min vän, jag tror icke att det är mitt lynne.»
»Så kommer det väl av en felaktig uppfostran?»
»Åh nej - icke var jag så i början sedan vi gifte oss?»
»Det är sant; det har tagit förskräckligt mycket till.»
»Ja, det är just det jag vill säga och som jag tror har en egen orsak.»
»Men vilken då? Jag begriper dig icke.»
»Du är också fasligt trögtänkt! Har du aldrig hört att unga fruar kunna vara kinkiga av andra skäl än i följd av sitt lynne och sin uppfostran?»
»Vad menar du?» utbrast kamrern och sprang upp med blickar, tindrande av förnöjelse och stolthet. »Förstår jag dig rätt, mitt barn, så var då i Guds namn så kinkig du vill. Jag kan då trösta mig med att det har ett slut.»
»Och det är hela anledningen till din glädje?» invände Lisa förebrående.
»Nej, visst icke hela - ehuru Gud vet bäst, vad värde jag sätter på husfriden - men detta är en stor, en underbar lycka och välsignelse. Tror du bara, att du icke misstager dig?»
»Nej, jag tror icke, att det är något misstag. Likväl är det icke heller någon visshet. Vi böra emellertid vara gruvligt försiktiga! Sök framför allt, när du faller på några galna ideer, att lägga band på dig, så att du icke retar mig, ty som du vet, är det högst farligt.»
Ja, min skatt, ja, jag skall vara tålig som Job... Men tror du, att du kan komma att bli mycket värre än du har varit?»
»Jag vet icke det. Själv vill jag det visst icke - men, det är sådant man icke rår för. Jag har emellertid hört, att ingenting är skadligare för ett sådant tillstånd, än att bära en hemlig sorg.»
»Då känner du litet, vad som ligger på mitt hjärta. Tror du, att jag så här gått och spatserat i skogen och vid sjöstranden tidigt om morgonen, utan att vara driven därtill av en dold mjältsjuka?
»Du skulle vara mjältsjuk?»
»Jag är det, och i högre grad än du kan förstå, men jag har gjort våld på mig, för att du icke skulle märka det. Likväl nödgas jag, efter uppträdet i dag morse, tillstå att detta överstiger mina krafter. Jag önskar för bägges var skull, att både orsaken till min hemliga sinnesoro måtte upphöra och att händelse i dag icke medför följder, som du för djupt och för sent får ångra!»
Kamrern satt alldeles blek... pipan hade han vid så stora underrättelser redan lagt ifrån sig. »Tala utan omsvep!» sade han med darrande röst. »Vad är det är det något som beror på mig?»
»På dig helt och hållet. Du har ej något förtroende till mig, det grämer mig, och ofta har jag sagt till mig själv så här: 'Om min man visade mig ett öppet förtroende, då skulle jag också visa honom, att jag vore värd det och av fri vilja ställa mig efter hans önskningar. Men nu, just emedan han icke gör det, utan alltid vill hantera mig som ett vettlöst ting, blir jag egensinnig och gör honom ofta mera förtret än jag borde'.»
»Säger du verkligen så, Lisa lilla? Gud vet, det är ganska vackert av dig! Men i vad fall har du då att beklaga dig över brist på förtroende, utom i det att jag är någon svartsjuk?»
»Det är kanske det minsta, det bevisar ändå, att du älskar mig, men bevisar det också kärlek att, i fall vår Herre kanske ännu i denna natt toge dig bort, du icke alls har sörjt för mig och min framtid? Jag kanske finge svälta ihjäl.»
»Nej, Lisa liUa, det kunde aldrig komma ifråga, helst vår Herre nu, som du tror, välsignat dig med livsfrukt, ty, ser du, om så är, då ärver barnet, och du har din giftorätt.»
Nu blev Lisa ganska illa vid. Vad hade hon nu haft för gott av sin list - endast snärjt sig däruti. Då gubben umgicks med så ljuva förhoppningar, kunde han ju icke ens äga rättighet att uppsätta testamentet till hennes förmån, och det var dock detta hon fordrade, ty Lisa visste bäst, vad fördel hon därav kunde draga.
Effter en liten tystnad, den hon använt att noga betänka saken, yttrade hon: »Jag förstar icke sådana saker, min vän - men i fall barnet skulle dö, då vore jag ju lika blottställd?
»Nej, min skatt, då ärvde du det.»
»Ja, det är bra, men jag känner, att jag lider av denna oro. Oupphörligt förföljes jag av den tanken, att jag sitter fattig och utsvält på en vindskammare och att du dör utan att testamentera mig något. Kunde du icke, för att ge mig ro, uppsätta ditt testamente, så att, i händelse vi icke få arvingar, du överlämnar hela din efterlämnade förmögenhet åt din hustru? Ser du, bäste vän, i sådant fall kunde jag vara lugn, huru det ock går: jag såge då, att du hade aktning och förtroende för mig, men i den ångest, vari jag nu lever, svarar jag icke för något. Det är beständigt som en inre röst sade mig, att en olycka är i antågande.»
Kamrern var nu fullkomligt rådlös: han var icke den man, som förhastade sig i sådana saker. Väl hade han från början tänkt att insätta Lisa till ensam arvinge, men hennes uppförande hade ofta bragt honom på tankar stridande häremot. Likväl var det nu helt annorlunda. I den händelse hennes förmodan vore grundad, skulle det vara en orättvisa att neka hennes bön. Dessutom var hon så intressant i denna nya belägenhet och gubben så lycksalig och uppmjukad av bara förhoppningen, att han hade svårt att i så kinkigt läge låta styra sig av någon försiktighet.
»Lilla Lisa», sade han ömt, »jag skall fundera på saken, tills vi komma hem.»
»Nej, det får icke ske hemma», invände Lisa oroligt, »här på detta samma ställe, där du givit mig ditt löfte - ty jag ser på dig, att du redan givit mig det - här skall det uppfyllas, annars njuter jag ej ett ögonblicks lugn!»
»Men, mitt barn, varför tänker du ständigt på min bortgång? Jag är ju alldeles frisk! Det är ej bra att tala så mycket därom - du längtar väl icke efter att se mig nedsänkt i jorden.»
»Ja, det är underligt», sade Lisa med hastigt förändrad röst och lutade sig tätt intill gubben, »kanske är det min egen bortgång som denna oro bådar? Det är detsamma med hela testamentet: giv du din egendom åt vem du vill, min vän; jag tror icke ändå, att jag länge kommer att fröjda mig åt din godhet. Jag är så nedstämd och dyster, att jag icke känner igen mig.»
»Var lugn, mitt barn, slå bort så mörka tankar! I morgon bittida, när du vaknar, ligger kanske något på ditt kaffebord, som skall övertyga dig, att jag menar dig väl!»
Förtjust gick Lisa till sängs. Hon kunde for otålighet knappt få en blund i ögonen: hon såg hur gubben i flera timmar stultade fram och åter, satte sig, steg upp och satte sig åter, slutligen lade han sig. Men i god tid var han uppe, och med hjärtat klappande av glädje märkte Lisa, att han ur sitt resschatull framtog papper och skrivmaterialer. Goda tvenne timmar åtgingo, innan han fick handlingen uppsatt. Sedan gick han ut, för att, såsom Lisa icke oriktigt slöt, få den bevittnad.
Äntligen kom gubben tillbaka och väckte henne. Lisa hälsade honom med ett småleende och en kyss så ljuv, att kamrern, trots sin ängslan efter det avgörande beslutet, kände sig upplyft till sjunde himlen. Hon klädde sig på några minuter. Nästan lika fort avstädades rummet, kaffet kom fram, och medan unga frun gick att upplägga några skorpor, stack kamrern det viktiga dokumentet under tefatet till hennes kopp. Och Lisa... hur kärleksfull och öm, hur överflödande av tacksamhet, lutade hon sig ej med testamentet i hand mot sin mans bröst!
»Du skall icke missbruka min medgörlighet?» sade gubben, själv djupt rörd.
»Nej, nej, jag skall aldrig, aldrig glömma den, min dyre, ömme vän... lita på det!»
Samma dag återvände de till Stockholm.
Om gubbens förhoppningar hördes ingenting vidare. Lisa tålde, som
han snart märkte, icke gärna, att hon erinrades därom. Kamrern teg:
hon var ju ändå sa god. Men Lisa tänkte vid allt detta: »Om icke
Rosell snart kommer tillbaka - jag begriper icke, var han håller sig
- så ledsnar jag till döds vid min käre mans ömhet.»
