Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vår tid, betraktelse genom en föreläsares glasögon om fem hundra år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
VI OCH VÅR TID.
Att lämna en bestämd filosofisk definition på hvad
de menade med natur är nu icke möjligt. Ena
stunden kalla de pyramidernas eller Colisseums
massor barbariska — och nästa stund hänryckas
de af massorna i ett fjäll. I allmänhet tyckas de
med »natur» mena just det, hvars öfvervinnande
i alla tider varit civilisationens medel och mål.
Först genom att tillkämpa sig likgiltighet för
sensualismen och knäcka naturdrifterna som torrt
strå, blir människan en Cato. Just genom sin
obestämdhet urartade begreppet »natur» slutligen
till ett tomt klangord, som man framslungade på
måfå, där skäl fattades. Man konstruerade sig då
en öfvermänniska, men genom att underskatta
betydelsen af karakterens storhet nedsjönk hon nästan
ögonblickligen till rätt och slätt en cyniker och
-storskrytare. Religionerna voro ännu schematiska,
krönikeartade framställningar, hvilkas inre andliga
enhetlighet man då först började ana. Genom att
lägga en öfverdrifven vikt just på den religiösa
krönikan, blefvo religionerna mer och mer en
kastboll i den skarpt kritiserande forskningens
händer. I stället att tvista om det faktiska andliga
innehållet stridde man om riktigheten eller
oriktigheten hos de religiösa berättelserna om tilldragelser.
Med andra ord, man betraktade religionerna som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
