Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Rosenkullen vid korsvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
— Om någon af pojkarne vore hemma, kunde de följa herr
grefven till rosenkullen, det är då inte så långt dit, menade gumman.
— Jag skall följa med och visa grefVen på rätt väg, inföll
Anna.
— Tack min vän, skyndade grefven att säga samt kastade sig
med detsamma upp i sadeln, på det att gumman inte skulle få tid
att göra någon invändning. — Tack kära mor, för att hästen fått
både foder och vatten. Var så god! Se här en liten ersättning.
Han räckte gumman en krona, som hon nigande mottog, just
som grefven satte hästen i rörelse. Han var så ifrig att komma af
gården, på det att intet hinder för honom att få Anna till vägvisare
skulle uppstå. — Det skulle nämligen kunna hända,, att en af poj-
karne kunde komma hem helt oförberedt och hvad vore då natur-
ligare, än att han skulle följa grefven till korsvägen. Visserligen
vore det mycket antagligt, att Anna i alla fall skulle tölja med; men
det vore ju inte detsamma. Det var hennes ensamma sällskap, som
grefven önskade, och Anna var i själ och hjerta lika angelägen att
få följa grefven ensam.
Deras ömsesidiga önskningar gingo i fullbordan. Aúna följde
grefven.
Mor Stina stod i täppan och såg efter dem ända till vägkröken
samt tyckte, att det var en inägta rar herre den der grefven och
hon kunde inte låta bli att för sig sjelf erkänna, att Anna såg bra
präktig ut, der hon gick bredvid hästen då och då tittande upp på
ryttaren, med hvilken hon syntes vara i samspråk.
Grefven och Anna komrno emellertid till vägkröken och syntes
inte mer ifrån täppan, hvarför Stina gick in i stugan och lade den
erhållna kronan innanför permen på den stora familjebibeln, hvilken
hade sin plats i lilla kammaren pä en gulinålad dragkista. —
Vägen var alldeles tom och när grefven väl hunnit till vägkröken
och öfvertygat sig om, att han inte kunde synas från stugan, hoppade
han ur sadeln samt lade sin venstra arm om Annas lif, under det
att han med den högra handen ledde hästen i betslet.
Anna gjorde visserligen ett försök att gå åt sidan, men då
grefven märkte detta, slog han armen hårdare om hennes lif, sägande:
— Är du rädd för mig ännu,, Anna?
— Nej, svarade hon.
— Hvarför söker du då att komma ifrån mig?
— Någon kunde se oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
