Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Eviga rosor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
Jag kan inte tänka mig, att han skall kunna ha någon an-
ledning att säga nej.
— Det kan jag inte tro.
— Emellertid, om nu min plan går i fullbordan, måste jag be
att bli skjutsad till Klastorp härifrån, ty jag kan inte ta mitt staffli,
mina färger och min solskärm med mera med mig på hästryggen.
— Det der skola vi nog dra försorg om.
— Tror förvaltaren, som ju känner till folket, att jag skall
kunna om nätterna härbergera min målarattiralj hos torparen?
— Derom är jag fullkomligt öfvertygad.
— Det är af vigt, att ingen rör staffliet, när färgerna på duken
ännu äro våta. Månn tro, om pojkarne skola kunna hålla fingrarna
på sig?
— Ja, det har ingen fara. Säg endast till gubben Lars, så håller
han nog pojkarne från attiraljen. Jag känner gubben jag. Han är
en hedersman; men han är inte lätt att knäppa nötter med, skall
jag säga och han vet att sätta’ sig i respekt i sitt hus.
— Nå, det vore verkligen roligt, om planen skulle kunna reali-
seras; ty jag är benägen att tro, ja, jag känner på mig, att jag af
det der motivet skulle kunna skapa en: tafia, som möjligen skulle
kunna komma att lägga grunden till mitt rykte som målare.
— Jag är öfvertygad ora, att landshöfdingen inte lägger några
hinder i vägen.
— Min gode onkel har städse visat sig välbevågen mot mig och
jag hoppas, att han äfven i denna sak måtte göra det.
— Det gör han nog. — Nej farväl nu herr grefve, jag måste
gä ned till mig, sade förvaltaren och steg upp från bänken. — Min
gamla Maja tror väl att »Parken» tagit vid mig, eftersom jag inte
kommer hem öch äter. Jag skall säga, att gumman blir vid inte så
litet misshumör, om jag dröjer något länge, så att maten blir kall
eller stel.
— Den hederliga gumman!
— Jag har ibland bedt henne värma maten, så blir den ju inte kall;
men då — ha, ha, ha! det är för löjligt! Då blir hon topp tunnor
rasande och förklarar, att hon inte alls tänker servera mig några
skinnlappar och att hon inte behöfver göra det heller.
— Gumman vill, att hennes husbonde skall lefva godt.
— Ja det skall Gud veta.
— Hon är en hedersgumma!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
