Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Bortvisad från hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
— Du vill att jag skall gifta mig med Karl Andersson?
— Ja!
— Det kan jag inte, det vet mor. — Bäst att jag går!
Och hon drog sig ur sin mors armar och gick med tunga steg
in i stugan, der hon började att taga fram sina kläder och lägga
in dem i en stor säck.
Sin sparbanksbok, i hvilken hon hade tretio kronor insatta,
stoppade hon i kjortelsäcken.
Helt litet af sina saker knöt hon in i ett knyte för att ta med
sig, men säcken bad hon att fä ha qvar hemma tills vidare.
Linnet, hvilket hon hade från Orrefors för att sy, knöt hon hop
i ett annat knyte och derefter, sedan hon fått tio riksdaler af sin
tar, tog hon afsked.
Hon bad både sin far och sin mor om förlåtelse; men sade på
samma gång, att hon inte kunde handla annorlunda, än hon gjorde.
Sina bröder omfamnade hon och kysste.
De gräto liksom hon sjelf; och de förklarade högt, trotsande
sin hetlefrade far, att det nu inte skulle bli någon glädje mer på
Klastorp, när Anna gick bort.
Lars tillrättavisade dem inte, dertill var han alldeles för rörd,
ehuru han inte ville visa det. Det hade i detta ögonblick inte be-
höfts många ord för att han skulle ha ändrat sig och återtagit sin
befallning till Anna att gå.
Men ingen sade något — och Anna gick.
Lars stod och såg efter henne och kunde inte hindra, att en
tår letade sig fiam ur hans ögonvrå och Tullade långsamt ned för
hans kind. Mor Stina var uppgifven af gråt och när Anna var
uppe på vägen, pekade hon på henne och sade till Lars:
— Der går vår glädje bort.
— Ja ja, Stina! Du har nog rätt! Vi få vara fösynen tacksamma
för den glädje, som vi fått njuta, hädanefter blir det nog inte mycket
att fröjda sig öfver.
— Hon vinkar! Hon vinkar! utropade Stina och började vifta
med förklädet åt Anna, som stannat på vägen för att vifta åt sitt
hem.
— Hon vinkar, säger mor, sade den etia af pojkarnne till den
andra i stugan och de sprungo upp ur sina bäddar, samt började
af alla krafter att vifta genom fönstret.
Lars viftade med handen han också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
