Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Bortvisad från hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Efter några ögonblick fortsatte Anna sin väg.
Det syntes, der hon gick, att hon grät bittert.
Slutligen kom hon till vägkröken.
Der stannade hon och satte sina båda knyten ifrån sig samt
kastade oupphörligt med båda händer slängkyssar till föräldrahemmet,
utanför hvilket hennes föräldrar ännu stod qvar och viftade åt henne,
hvarjemte pojkarna viftade genom fönstret.
Länge stod hon i vägkröken, men slutligen grep hon .åter de
båda knytena och skyndade bort.
Ensam, öfvergifven och förskjuten af sina föräldrar var hon nu
i verlden, och det blott, för att hon obrottsligt ville hålla sitt tro-
hetslöfte till grefve Strutsenfot. —
Skulle han uppskatta rätt det offer, hon bragte honom?
Svaret på denna fråga skall synas i fortsättningen af denna
sannfärdiga berättelse, —
Ödsligt och dystert blef det i Klastorp, sedan Anna lemnat
sitt hem — och ännu ödsligare skulle det inom kort bli der. Det
var. som mor Stina sade till sin man, pekande på den bortgående
dottern :
— Der går vår glädje bort!
För Anna blef det en dyster natt.
Hon ville inte gå till någon af grannarne i det upprörda till-
stånd, hvari hon nn befann sig; derjemte sökte hon så mycket som
möjligt undvika allmänna vägen, emedan hon inte ville möta någon.
Hon var ju så omtyckt så väl för sin fägring som för sitt glada sinne
och sin enkla men dock alltid väl vårdade klädsel — och hvom som
mötte »Rosen på Klastorp», plägade vanligen stanna och prata med
henne, om inte för annat så för att få se in i hennes vackra ögon.
Anna visste med sig sjelf, att hon var vacker; men hon yfdes
inte öfver sin fägring. — Nej hon var en sann qvinna, ehuru hon,
vid ett ytligt påseende, kan tyckas varit väl envis mot sin far. —
Dock, hon påtog sig ju sjelf det lidande, som fadern ådömde henne,
om hon motsatte sig hans vilja. —
Dessa ord äro yttrade af den vise Salomo och utmärka sig för
hans vanliga skärpa, samt torde här kunna med skäl citeras:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
