Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Bortvisad från hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
»En däjelig qvinna utan tukt är lika som en so med ett gyllne
spann på näsone.»
Dermed uttalar Silipmo ingalunda någon förkastelsedom öfver
den yttre fägringen hos qvinnan, tvärtom är den en Guds gåfva, tör
hvilken man med ödmjokt sinne bör vara gifvaren tacksam.
Men man bör veta, att det yttre på det hela taget betyder intet,
då det ej motsvaras af något inre. Ty det är ju själen, som är det
väsentligaste hos menniskan och det är derför själens skönhet, som
bör vara föremålet för vår trängtan, vårt hopp och vår glädje.
Liksom kroppen är, visserligen icke något oväsentligt, men det
mindre väsentliga, så få vi ej heller på bekostnad af de andliga
gåfvorna egna all vår tid och uppmärksamhet på hans ans och vard.
Bjott så mycket få vi sysselsätta oss denned, att vi göra honom
lämplig till ett sundt hem för själen, som icke kan trifvas fullt väl
annat än i en sund kropp.
Anna hade en den ljufvaste och sundaste bostad för sin sunda
själ och hade detta ej varit fallet, skulle hon helt visst gått förlorad
under de pröfningar, som nu förestodo henne. Men hennes starka
karaktär skyddade henne, liksom hennes sunda och vackra kropp
hader en motståndskraft, för hvilken hon icke nog kunde vara för-
synen tacksam.
* *
Det är sagdt, att Anna icke ville besöka någon af grannarna i
sitt nu så upprörda tillstånd och att hon äfveu sä mycket som möjligt
undvek allmänna vägen för att slippa några möten.
Hon gick in på en skogsstig.
Qvällen blef allt mörkare och mörkare. Skogen blef allt dystrare
och dystrare i denna qvällstämning.
Stundom svepte vinden helt sakta fram mellan trädkronorna.
Det lät då alldeles, som om skogen dragit en tung och djup suck.
När Anna hörde dessa suckar, stannade hon och höll handen
för hjertat samt suckade sjelf och helt visst frågade hon sig då sjelf
med skaldens ord:
»Hvi suckar det så tungt uti skogen?» —
Medgifvas må likväl, att den dystra aftonstämningen passade
väl för hennes själstillstånd denna afton och alldeles visst är, att
hon skulle plågats mer af att vistas bland en glad och stojande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
