Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
genast. Om Anna vill, kan Anna säga, att Anna är för svag för
att vara qvar, så skall jag säga detsamma.
— Hvad källarmästarn är god.
— Adjö nu! om en timme skall Anna vara härifrån. Glöm
ingenting. Tag med sig medicinen och receptet,
— Gud välsigne källarmästarn, sade Anna och lemnade kontoret.
Inom en timme hade hon flyttat från stadshuset och burit sina
knyten till det lilla enkla härberget, der hon bett ett par nätter förut.
Ätven denna dag gick hon till posten för att efterhöra bref;
men hon biet nu som alltid förut gäckad i sina förhoppningar att
fa nagra rader fran honom, som hon älskade och hvilken hon svurit
trohet.
Sina pengar hade hon fått ut från sparbanken, en månadslön
hade hon fått af källarmästaren samt dertill penningar till biljett
hem och dessutom hade det regnat drickspengar öfver henne, under
den tid hon varit på stadshuset. Detta gjorde, att hon hade litet
pengar för tillfället. Men hon var så klok, att hon tänkte på att
spara för framtida behof. Derför köpte hon sig icke jernvägsbiljett hem,
utan gick i stället landsvägen framåt fast besluten att inte använda
jernbanan, sä framt hon inte blef nödsakad att göra det för att
inte komma för sent till begrafningen.
Det var/ torsdags middag, som Anna lemnade Kalmar.
I sitt ena knyte hade hon tagit med sig hemifrån en svart ylle*
klädning, hvarför hon kunde uppträda svartklädd vid sin fars graf.
Det är ogörligt att beskrifva’ de känslor, sont trängdes om hvar-
andra i hennes hjerta. Det blott kan man säga, att hon stundom
kände sig nästan bedöfvad af sorg.
Hon kunde inte få rätt klart för sig, att det var ?annt, att
hennes far var död.
Han hade ju alltid varit så frisk och hurtig och hon hade aldrig
sett honom sjuk, så långt hon kunde minnas tillbaka.
Och nu var han död!
Och man sade, att hon, hans dotter, vore orsaken till hans
hastiga död !
O, det var förfärligt!
Det sista ord, han sade henne, var i vredesmod uttaladt!
Skulle han kunnat genom sin vrede tagit skada till sin hälsa,
och sedan vid mellankoramande sorger dukat under?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
