Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
— Nej! svarade hon sig sjelf på denna fråga. Och hon tilläde
i tankarne:
_ Far var visserligen mycket ond pa mig, när han inte fick
mig att gå in på giftermålsförslaget med Karl Andersson i Karlshalt;
ja mycket ond var han och det var i hastigt mod, han visade mig
från hemmet. — Men inte var han ond på mig i själ och hjerta!
Nej ! — Det var han inte! — Jag såg, hur han viftade åt mig, när
jag från vägkröken kastade sista blicken hemåt. Hade jag då
vändt om, så skulle han mottagit mig med öppna armar. Ja, derom
är jag viss; jag känner det i mitt hjerta.
— Men jag vände ej om, fortfor hon i sin tysta monolog. Jag
vill inte göra det; ty jag visste, att de stormande scener som den
dagen blifvit utkämpade vid Klastorp, skulle bli förnyade, om jag
vände om. Derför gick jag vidare. — Jag skulle aldrig gifvit mig
ändå, om far än slagit mig. — Jag_ har mitt löfte och min kärlek att
stödja mig till och jag känner i mitt hjerta och mitt samvete, att
jag handlat rätt!
— O, du min gode far, som nu sofver bland de döda! Din
förklarade ande ser nog nu från de saligas boningar, att din dotter
ej på sitt samvete har något, som hon behöfver blygas för!
På detta sätt resonerade Anna, när hon var på väg till hem-
met för att öfvervara sin fars begratning.
Hon gick med skridt framåt, bvilade här och der i skogsdungar-
na. Sina knyten hade hon lemnat qvar i härberget i Kalmar, så att
hon inte hade något annat än ett paraply att bära. Här och der i
stugorna köpte hon sig bröd och mjölk — någonstädes mottogs inte
betalningf derför, hvaremot hon alltid måste lemna en slant föi att tå
sofva ur{ier nätterna i någon stuga.
— Det var en tung vandring.
Litet emellanåt satte hon sig i någon skogsbacke och grät de
bittrasfe tårar.
Långe tordes hon emellertid inte hvila; ty hon var läd , att
hon skulle komma för sent hem.
Redan nu förstod hon, att hon inte kunde komma hem förrän pa
, söndag morgon och hon beslöt sig derför för att gå direkt till kyrkan.
Några stycken af vägen åkte hon med en och annan torbonde
utsocknes ifrån, sonr inte kände henne. Detta var till lycka tor henne,
ty hade hon råkat på bekanta, hade hon troligtvis blitvit utsatt for
sårande ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
