Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
Läsaren torde benäget erinra sig Trantorps-Lina och Per sedan
midsommardansen vid Säfsjöströms bruk.
När det under midsommarnatten började talas om, att »Rosen
på Klastorp» och grefve Strutsenfot kysst hvarandra vid källan var
Lina den enda bland qvinfolken, som inte sade något förhatligt om
Anna utan tvärtom lade ett och annat ord till hennes försvar i sam-
talet. Per instämde med henne och — berättades i kapitlet i fråga —
»Per och Lina kysstes då, att det smällde som ett par knallhattar,
hvarefter de började svänga omkring med hvarandra.»
Det hade länge varit väl mellan Per och Lina; men nu var det
alldeles bestämdt, att de skulle bli ett par och de skulle gifta sig
till julen och bli statfolk under Säfsjöström. Sin plats som statare
skulle Per tillträda den tjugufjerde Oktober.
De passade ovanligt bra för hrarandra dessa unga menniskor,
hvilka under de grofva kläderna buro i sina bröst hjertan ädlare äii
guld.
Gud8tjensten fortgick i vanlig ordning.
Den gamle, aktade prestmannen talade under sin predikan vackra
och förmanande ord om inbördes kärlek, om förlåtelse och öfverseende,
om lifvets förgänglighet samt om sorgens och glädjens vexling.
Och så sjöngs slutligen sista psalmen efter hvilken folket reste
sig i bänkarne och leinnade kyrkan.
Anna höll sitt löfte och satt alldeles stilla under predikstolen
samt såg derifrån genom hålet efter qvisten i brädan allt, som för-
siggick i kyrkan.
Det skar henne i hjertat, då hon såg, hur hennes mor, när hon
reste sig i bänken, svigtade tillbaka, samt hur hela hennes kropp
darrade och skälfde.
Hur gerna skulle hon inte ha velat sprungit fram för att stöda
henne. — Men hon satt dock qvar på sin plats, minnandes prostens
förmaning.
Slutligen blef kyrkan tom och prosten sjelf gick ut ur sakristian
för att förrätta jordfästningen.
Anna hörde, hur klockorna ringde i klockstapeln.
För hvarje slag, som kläpparne slogo mot den ljudande malmen,
tyckte den stackars flickan, att hennes hjärta träffades. Hon kände
sig liksom förintad och tårarne strömmade rikligt ur hennes vackra
ögon.
Slutligen steg hon upp och lemnade sitt gömställe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
