Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
Hon gick ut i kyrkan, i hvilken, till följd af att den nu var
alldeles tom, eko repeterade ljudet af hvarje steg, hon tog. Hon
såg sig om åt alla håll, men såg ingen menniska, ehuru det lät, som
om kyrkan varit befolkad. Det föreföll henne då, som om hön vore
förföljd af en massa onda andar, hvilka obarmhertigt jagade henne.
Slutligen kom hon till dörren och såg ut i vapenhuset.
Äfven det var tomt; men utanför detsamma på kyrkogården såg
hon mycket folk och ljudet af klockringningen strömmade nästan
bedöfvande mot henne.
Hon tog ännu några steg och stod i dörren till vapenhuset all-
deles vid den gamla griftestenen, hvilken begagnades till plansten
utanför ingången till kyrkan.
Denna plansten hade legat på grafven öfver någon katolsk prelat,
det syntes väl, emedan en mansbild bärande kräckla och mitra var
inhuggen i stenen.
Till följd af nötningen af de många fötter, som decennier igenom
trampat på stenen, var emellertid bilden nästan utplånad och blott
fotterna och det stora hufvudet samt öfverstycket af kräcklan voro
i det närmaste oskadade.
Anna stod just vid den sidan af stenen, på hvilken hufvudet var
inhugget. •
Hon’ kom att blicka ned på detsamma och det föreföll henne,,
som om bilden under hot spännt sina ögon i henne.
Hon drog sig tillbaka ett par steg, men då hörde hon genast
bullret i kyrkan, hvilket ekot åstadkom och ånyo förskräcktes hon
deröfver; ty till den grad sorgsen och tillintetgjord var hon, att hon
inte kunde samla sina tankar och påminna sig, att det var eko, som
bullrade, ehuru hon helt nyss förut erfarit det i kyrkan.
Hon tog derför ett par raska steg framåt och nästan utan att
hon visste det, stod hon ute på sjelfva kyrkogården.
I detsamma kommo sex karlar bärande hennes fars kista från
likboden fram till en nyuppskottad graf något till venster om porten
till vapenhuset.
Efter kistan kommo hennes mor och bröder samt de närmaste
bekanta. Det öfriga folket stod jemte prosten och väntade vid grafven.
Plötsligen stannade mor Stina, förde ena handen mot brösteö
och utropade, så att det hördes af en god del af folket:
— Anna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
