Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211
Medan hon gick der och plockade blommorna samt band dem
tillsammans till en bukett, kom hon ihog en vacker sägen, att dagg-
perlorna i blommorna äro tårar, som englarne gråtit öfver jorden.
Hon trodde visserligen inte på denna sägen, men hon fann den
nu vara vackrare än någonsin förut och hon vaktade sig noga för
att luta pä blommorna, så att daggen skulle rinna ur dem.
— Englarnes tårar, hviskade hon för sig sjelf, skola vattna
grafven, som sluter min far, hvilken nu sjelf är en engel.
När hon fått buketten färdig, gick hon åter in på kyrkogården
och tram till sin fars graf, der hon åter böjde knä, sedan hon lagt
buketten på grafkullen.
Länge låg hon qvar på sina knän vid grafven, till dess att slut-
ligen hennes ögonlock började klibba tillsammans och hon kände,
att hon inte längre skulle kunna hålla sig vaken.
Hon behöfde äfven hvila efter denna dag full af ansträngning,
sorg och förnedring.
Sakta reste hon sig och gick mot grinden.
Der stannade hon och såg tillbaka på grafven.
— Hvila i frid, älskade fader! hviskade hon, hvarefter hon
öppnade grinden och lemnade de dödas stad.
När hon kom ned på sockenvägen, stannade hon tveksam om,
hvart hon skulle gå.
En önskan att ännu en gång få se sitt hem hade nämligen upp-
stigit i hennes bröst och hon ville gå dit nu på natten.
Men inom kort ändrade hon sig och vek af åt andra sidan, det
vill säga åt det håll, från hvilket hon kommit. Hon kände med sig
sjelf, att hon inte skulle kunna uthärda anblicken af sitt barndoms-
hem. Hon skulle bli tillintetgjord och hon behöfde väl sina krafter.
Hon gick derför in i skogen i afsigt att der söka hvila.
Men det led mot morgonen och snart skulle folk komma i rörelse.
Lätt skulle hon då kunna bli funnen och det hatiska folket skulle
då inte underlåta att ånyo smäda henne. .
Hvart skulle hon ta vägen?
Dä påminde hon sig Lina i Trantorp, den goda flickan, som
alltid visat henne så mycken välvilja och alltid tagit hennes parti.
— Jag går till Trantorp, sade hon för sig sjelf.
Men i samma ögonblick erinrade hon sig Trantorpamor — och
hon ryste.
Då föllo tankarne på Per.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
