Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Resan till Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
sidor och fartyget krängde och slängde, under det att det knakade i
detsamma, som om det vore nära att splittras.
Hon måste hålla i sig för att inte rulla ned i golfvet. Alldeles
mörkt var det och ifrån mellandäck hörde hon jemmer af flera sjö-
sjuka menniskor.
Sjelf var hon inte sjösjuk; men hon blef så hemsk till sinnes.
Alldeles mörkt var det också i hytten, der hon låg och alldeles en-
sam var hon.
Hon kände kallsvett börja lacka på sin panna, under det att
hon förtrodde sig i Guds händer.
Hon hade aldrig förut varit ute i sådan sjögång.
Plötsligt lät det, som om någon tagit i dörren till hytten.
Hon lyssnade ängsligt!
Nej, hon måtte ha misstagit sig!
Dock nej! Någon tog verkligen i dörren! Den öppnades och i
dunklet såg hon en figur träda in i hytten, — nej, hon sag det inte,
dertill var det för mörkt; men hon hade medvetande af, att någon
kom in genom hyttdörren.
Kunde hon inbilla sig det bara?
Nej, det var visst! Nu hörde hon, dörren äter stängas.
— Hvem är det? ropade hon darrande.
Hon kom ihåg, att styrman talat om en kassakista eller ett
kassaskåp, som stod i expeditionshytten och hon fruktade nu, att
någon kommit in för att föröfva en stöld, för hvilkeu hon sedan
otvifvelaktigt skulle få skulden. — Hon måste derför samla allt sitt
mod och all sin styrka för att afvärja något så förfärligt.
_ Hvem är det? ropade hon derför darrande, under det att
kallsvetten i stora floder strömmade ned från hennes panna.
_ Sofver ni inte, rain älskling, svarade en röst, hvilken hon
igenkände vara styrmannens.
— Hvem är det? sporde hon icke förthy ännu en gång.
Då blef det i hast alldeles ljust i hytten. Styrmannen hade
vridit om knappen till elektriska batteriet och den elektriska glöd-,
lampan, som var anbragt öfver pulpeten i hytten, började genast
att lysa.
— Ni har det ju så mörkt, kära barn, sade han.
— År det någon fara å färde? frågade Anna förskräckt.
— Fara?
— Ja, det är ju en förfärlig sjögång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
