Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ett brustet hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
Plötsligt fick han höra en qvinnas röst tilltala sig.
Han vände sig om blickade rätt in i ett par stora djupblå ögon.
Hans förut så barska drag ljusnade betydligt och förande högra
handen till kasken frågade han, hvad den unga flickan ville.
— Var god och säg mig, hvar Nybrogatan är? — frågade flickan,
hvilken var klädd i en hemväfd klädning och hade en duk på hufvudet.
Det var, som läsaren nog redan förstått, Anna.
— Nybrogatan? eftersade konstapeln. Det är den som börjar här.
— Tack så mycket, då har jag inte gått galet.
— Hur högt uppåt gatan skall ni?
— Till N:o 18.
— Jaså, ja gå då uppför backen här och så öfver Riddargatan,
så har ni snart N:o 18 på höger hand.
— Tack så mvcket!
Hon gick och konstapeln såg smått förtjust efter henne. —
Grefve Strutsenfot bodde i N:o 18, hvilket förut är nämndt.
Anna var nu på väg till hans bostad. —
Hon hade, hvilket läsaren torde erinra sig, fått hans adress af
portvakten vid fri konsternas akademi.
Det var tunga steg den stackars flickan vandrade, då hon gick
uppför Nybrobacken — och hon tyckte, att hon aldrig skulle hinna
fram till N:o 18, så långt dit föreföll det henne att vara.
Stackars Annal Mycket hade hon misstagit sig om honom, som
hon så innerligt älskade.
Men hon kunde dock inte ännu fatta hela fasan af verkligheten. —
Hon kuDde inte tänka sig, att grefve Strutsenfot skulle helt och hållet
skjuta henne itrån sig. — Nej till och med ett gladt hopp lifvade
henne, när hon närmade sig det hus, i hvilket han hade sin bostad.
— Det är jag, som bör anklaga mig sjelf, sade hon; det är icke
honom, som jag bör anklaga — Hvarför skulle jag så der midt på
gatan öfverrumpla honom. Det var illa och obetänksamt gjort af
mig — Om han åtminstone varit ensam — men i sällskap med två
eleganta herrar — — — Äh jag förstår det nu så väl! Det var jag
som förorättade honom. — Jag gjorde honom till ett åtlöje; ty ingen
kan väl gerna tänka, att en ung man af greflig börd älskar en fattig
torparflicka. —–––-Jag gjorde honom till åtlöje — och han hade
rätt att bli förargad på mig. — Ja, ja, så är det! — Derför nekade
han att igenkänna mig. — Men nu–––-nu––––-i hans bostad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
