Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ett brustet hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
staden — — —? Parbleu! Man är väl ingen bonddräng heller, fastän
man råkat lefva några somrar i Småland — —
Det var en egenhet hos grefven, att han nästan alltid rakade
sig sjelf. Det hade blifvit en vana och han ansåg det vara förenligt
med hans fördel att fortsätta med densamma.
Just som han börjat tvåla in sig, knackade jungfrun på dörren
och sade, att en flicka, hvilken såg ut att vara från landet, sökte
honom.
Grefven höll i första ögonblick på att tappa rakborsten.
Men han bemannade sig och sade:
— Låt henne komma in!
— Håller inte grefven på att klä sig sporde jungfrun.
— Det gör detsamma, svarade grefven.
— Jaså, det är på det sättet, mumlade jungfrun för sig sjelf.
Och gick fram till Anna sägande:
— Stig in!
— Grefven är då inne?
— Ja, han väntar er visst.
— Ack! utropade Anna omedvetet och tog mot sin venstra sida.
Den stackars, oakyldiga torparflickan förstod inte hånet i de ord,
som blifvit sagda till henne.
Hon öppnade den dörr, som blifvit henne anvisad och hon stod
ögonblicket derefter inne i grefvens rum.
— Grefven hade just då tvålat in sig och det doftade raktvål så
behagligt i rummet.
— Ar det du lilla Anna, sade grefven vänligt.
— Ack, hvad Anna njöt af att höra detta milda tilltal.
— Du känner väl knappast igen mig, fortsatte han skämtande.
— Skulle jag inte känna igen dig, Emanuel, utbrast Anna.
— Jag ser ju ut som en hvitskäggig gubbe, fortfor grefven med
sitt skämt, under det att had drog sin rakknif mot strigeln.
— Du är lika vacker, antingen du är i din rätta gestalt eller
du har hvitt tvållödder på kinderna, försäkrade Anna.
— Kära mitt barn hvilka artigheter sade grefven.
— Det är i^ga artigheter, Emanuel.
— Åhjo det är det väl ändå. — Men sitt ned min lilla vän —
min lilla ros skulle- jag väl säga,
— Gode Emanuel! —
— Jaså, du har kommit upp till till Stockholm?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
