Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Fällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
407
Ja han var erkänd af inånga; men af andra var han mycket
ringaktad.
Många beundrade hans musik, i hvilken röjdes ett stort djup.
Och just derför blef han missförstådd och ringaktad af andra. Ty
alla förstodo icke hans djupa konstnärssjäl.
Klingenberg var en hederlig man men i yttersta grad lättsinnig —
visst icke cynisk lättsinnig, men slösaktig, när han hade något;att slösa
med.
När Klingenberg sålt ett musikverk, lefde han som en furste,
så länge penningarne räckte och när de voro slut, svälte han en tid,
tills han blef mager till genomskinlighet. — Men han klagade aldrig.
Han gaf lektioner för billigt pris, ehuru han skulle kunnat få
bra betaldt.
Men saken var, att han den ena dagen kunde komma insvept i
en bäfverpels, då det kanske var töväder, under det att han i smäll-
kalla vintern icke sällan uppenbarade sig på Stockholms gator i en
kort och tunn kavaj.
Men aldrig var han ledsen.
Hans konst värmde honom och han visste inte, hvad klagan ville
säga. Hade han pengar, var det bra; hade han inga, så — kunde
ingen menniska hjelpa det.
Den ena dagen frukosterade han på Rydberg, åt middag och
drack vin på operakällaren och superade på Fénix.
Dagen derpå åt han hvarken frukost, middag eller qväll, så framt
han inte var bortbjuden, hvilket han mycket ofta var, då han, när
så behöfdes, kläddes upp för dagen.
Vi säga med flit »för dagen ;» ty ej sällan hände det, att de kläder,
han ena dagen fått, den andra vandrade till pantlånaren.
Men var det fråga om musik — då var han alltid genfleman.
Då var han den drömmande konstnären, hvilken dels under hän-
förelse, dels under kompositionsvånda kunde göra de allra galnaste
distraktioner.
Sålunda var det inte ovanligt, att han i tamburerna tog på sig
ett par galoscher, som alls inte hörde honom till, ingalunde med
flit, utan af distraktion och ofta fick han på detta sätt en galosch,
som var spetsig i tån och en som var tvär. Likaledes kunde han
taga ett paraply under armen, medan han stödde sig på ett annat.
Hade han pelsmössa, var det inte ovanligt, att han glömde att
taga af sig den, när han gick in i salongerna, liksom det inte heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
