Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Förlofningsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
451
— Den 14 December på middagen kom hon hem och tillträdde
genast sin tjenst, sedan hon på det upprigtigaste tackat fru och fröken
Wennerholm för den ömma vård, hon njutit under sin sjukdom.
Anna underrättades om, att det skulle bli förlofningskalas dagen
derpå.
Man talade med henne om grefven, som skulle förlofva sig med
fröken, men eget nog kom ingen att nämna hans namn för henne,
hvarför hon inte fick veta, att fästmnnnen var samme man, som en
gång svurit henne sjelf trohet och fått hennes hjerta för alltid, trots
hans dåliga uppförande mot henne.
Ej heller kom grefven till sin blifvande svärmors hem dagen före
förlofningsdagen, hvarför Anna ej heller fick se honom.
Hon befriades således denna dag från den djupaste smärta, hvilken
i stället skulle nå henne dagen derpå.
Den goda flickan lyckönskade i sitt hjerta sin unga herrskarinna
till hennes blifvande förlofning, samt hoppades, att hon måtte få en
ädel och god make, hvilket Anna fann henne värdig.
Man må minnas, att Anna hade alla skäl att tro fröken Wen-
nerholm vara en ädel och god qvinna.
Tiden skred framåt och klockan hade blifvit sju på eftermid-
dagen.
Fröken Wennerholm satt inne hos sin mor och talade med
henne om den följande dagens tillämnade festligheter samt äfren om
framtiden, då de plötsligen fingo höra skrik och spring i trappornL
— Mördare! Mördare! Hjelp! Hjelp! ropades det af flera röster,
så att det hördes ända in till de båda fruntimren.
— Hvad i Guds namn är å färde! utropade fru Wennerholm
förskräckt och ringde.
— Hu så förfärligt! Jag hörde tydligen, att de ropade på hjelp.
— Mördare! Mördare! Hjelp! Hjelp! hördes åter röster ropa i
trapporna, der det blef allt mer och mer folk, som störtade förskräckt
ut ur de olika våningarne.
Fru Wennerholm ringde, tills klocksträngen gick af, men ingen
tjenare infann sig likväl, hvilket helt enkelt berodde derpå, att alla
tjenarne, betjenten inte undantagen, uppehöllo sig i trapporna.
De båda fruntimren tordes inte röra sig af förskräckelse.
— Mördare! ropade de, det hörde jag tydligt, sade fröken
Hortens.
— Måtte ingen komma hit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
