Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Förlofningsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
— Ja tänk, om det är grefven och inte Klingenberg, som »nedtjärat»
fröken Wennerholm.
— Det skulle i så fall tyda på bättre smak hos henne.
— Och dessutom är han ju grefve.
— Du skall se, att han är fästmannen.
— Nu måste vi gå ut i salen, nästan alla gästerna ha samlats
der.
— Ja, kom söta du.
— Gud, hvad jag är nyfiken!
— Jag tror mig nu ana sammanhanget-
— Ser du pastor Primarius, sådan kyrknrin han tar pä sig.
— Fröken Hortens strålar som en sol.
— Tyst! Nu talar åter fru Wennerholm.
— Schy!
— St!
Det blef alldeles tyst i den stora salen med undantag af fru
Wennerholms stämma, hvilken nu blef söt som socker och vibrerade
på ett mjukt och behagligt sätt. — Den goda frun visste alltid att
i allt lämpa sina ord, later och tonfall efter omständigheternas kraf.
Hon var en verk’ig skådespelerska på den skådebana, som kallas
verlden.
_ Mitt herrskap! sade fru Wennerholm. Jag tackar eder alla
för eder outsägliga älskvärdhet att hörsamma min inbjudning till mitt
hem i afton. Det är alltid kärt för mig att se mina umgängesvänner
samlade kring mig, men kärare än någonsin är detta mig denna dag,
hvilken är en bemärkelsedag för mitt hus. Det är en glädjens märke-
dag, som nu ingått för min familj; ty hvad kan väl mera fröjda en
mor än vissheten om hennes dotters lycka. Denna visshet har nu
blifvit min ljufva lott. Förlåt, mitt herrskap, min rörelse. Jag kan
inte tala mer. Jag ber eder alla deltaga i vår glädje och att be-
vittna, hur min nortens vexlar trohetens symbol med den till såväl
börd som karaktär ädelborne man, hvilken hon skänkt sitt hjerta och
sin hand, nämligen grefve Emanuel Strutsenfot.
Det gick ett dämpadt sorl från gästerna genom salen.
Alla ville se, när grefven och fröken Wennerholm vexlade ringar.
När detta var gjordt, kastade sig fästmön i fästmannens armar,
deras läppar möttes, gästerna hurrade och viftade med sina näsdukar
och Ekdahl slog au på pianinot en fyrfaldig fanfar -beledsagad af
dånande trumhvirflar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
