Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Förlofningsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Efter hand började trängseln blifva mindre och hon kände sig
fri från knuffningar samt lyckades komma ut på en öppen plats i
salen .samt alldeles bakom en axelbred man och fru Wennerholm,
som stod bredvid honom.
Denne man var pastor primarius Fallenius, hvilken hörde till fru
Wennerholms umgängeskrets samt lofvat hålla talet för de nyför-
lofvade.
Han skymde nu för Annas blickar fröken Hortens och hennes
fästman, så att Anna ännu inte kunde få se honom
_ Gud ske lof, att jag hunnit så långt, tänkte den goda flickan
för sig sjelf, nu skall jag väl kunna bära fram glasen utan olycka,
så att min snälla fröken inte genom mig skall åsamkas några led-
samheter.
Och hon vek af till höger för att komma förbi pastor primarius
och fru Wennerholm.
Ett ögonblick derefter stod hon framför fröken Hortens och
hennes fästman, hvilken just i det ögonblicket kysste den at sin fästmös
händer, på hvilken förlofningsringen nu blänkte.
Nära var det, att Anna tappat brickan just nu, när hon var
vid målet.
Alla rosorna flydde från hennes kinder, hvilka blefvo bleka som
en liljas kalk.
Hon hade i fröken Wennerholms fästman igenkänt honom, som
hon sjelf älskat så högt, att hon för hans skull blifvit förvisad från
sitt hem — ja hon älskade honom ännu, trots allt–––- nej, hon
älskade honom inte, hon ville inte älska honom, han hade ju varit
så hård mot henne, när hon vädjat till hans löfte och nu visste hon,
att han bedrog henne — han hade ju förlofvat sig med en annan!
Grefve Strutsenfot, hvilken ville vara artig och taga sin fästmös
glas af brickan för att gifva henne det, lyfte i detsamma sina blickar
upp tili den dödsbleka Annas hufvud och igenkände henne.
Han ryste till af förvåning och grämelse — ja hvarför icke rent
ut säga: Af samvetsskrupler.
Nära var det att han slagit omkull glasen.
— Allt gick emellertid lyckligt.
Han öfverbringade ett glas åt fröken Hortens samt tog det andra
för sig sjelf. Men han vågade inte se upp på den vackra uppasser-
skan, hvilken föreföll honom vara en gengångare.
Så snart glasen blifvit tagna från brickan, skyndade Anna ut ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
