Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Mitt diamanthalsband är borta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511
ville inte visa, att äfven hon mycket sörjde öfver det förlorade dia-
manthalsbandet och hon var en qvinna, hvilkens ansigte kunde liknas
vid en svinx, det vill säga, det var alldeles orörligt, när hon ville
dölja några sinnesrörelser, antingen dessa nu voro glada eller sorgliga.
Grefven och juveleraren skyndade till detektiva polisens station
vid Myntgatan N:o 4.
Under vägen mötte de på Norrbro en ung flicka, hvilken häftigt
ryckte till, när hon fick se grefven och skyndade sig att komma undan.
Denna flicka var Anna.
Grefven hade känt igen henne.
Gerna skulle han ha velat gå ifatt henne för att få tala med
henne; men detta lät sig icke göra, då juveleraren var med. Hade denna
haft en aning om, att han mött just den flicka, hvilken af fru Wenner-
holm blifvit stämplad som den förmodade tjufven af diamanthalsbandet,
skulle han utan tvifvel ha fordrat, att hon skulle följt med till de-
tektiva polisen. Och lika visst är, att grefven skulle hafva kommit
i en mycket underlig dager, om han hade lagt sig deremot, isynnerhet
om det sedan skulle blifva utröndt, att Anna verkligen var tjufven,
hvilket grefven emellertid inte kunde komma sig för att tro.
— Stackars Anna, suckade grefven för sig sjelf.
— Der går edsbrytaren, hviskade Anna för sig sjelf, då hon
skyndade bort.
Om jag kunde hjelpa henne, fortsatte grefven sin tankegång.
Jag trodde, att han var min goda engel, fullföljde Anna i
sina tankar.
— Jag kan inte tro henne vara skyldig till detta grofva brott,
fortfor grefven i sin tysta monolog.
— Men jag misstog mig på honom, fortfor Anna å sitt håll.
— Helt visst har jag åsamkat henne många lidanden, tänkte
grefven ångerfull.
Men jag skall aldrig glömma, att han sade sig älska mig,
fattiga flicka, suckade Anna.
— Kunde jag nu rädda henne, skulle jag vilja göra det, sade
grefven inom sig.
— Aldrig skall jag kunna älska någon annan, tänkte Anna.
— Hon är allt för vacker för att kunna vara en tjuf, resonnerade
grefven.
Och nu voro de långt skilda från hvarandra, Anna hade hunnit
tram till Gustaf Adolfs torg och grefven och juveleraren svängde af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
