Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Ransakningsfången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
531
— Jag vet inte följderna.
_ Jag skall säga er dem. Ni blir allt mer och mer misstänkt
att vara föröfvaren till stölden af diamanthalsbandet och ni kom-
mer att undergå ransakning samt dömas. — Vill ni nu säga, hvarför
ni gick ur tjensten den der qvällen?
— Jag kan inte säga det.
— Skyll er då sjelf. Jag förklarar er då för häktad och skall
som allmän åklagare anklaga er vid rätten.
Stora tårar trängde nu fram ur Annas ögon. Men hon svigtade
inte i sitt beslut.
— Ännu en gång, den sista, frågar jag er, hvarför ni så der
hastigt gick ur er tjenst.
— Jag kan inte ge besked derom svarade Anna.
_ För in henne i cellen N:o 6, befallde kommissarien konstapeln,
hvilken genast tog Anna i armen och sade lakoniskt:
— Kom!
Anna följde honom utan motstånd samt blef införd i cellen N:o 6
af ransakningshäktet.
Det var ett litet rum med kala väggar. På golfvet stod en
vattenkruka, invid ena långväggen en tältsäng med en halmmadrass
och en filt i, vid kortväggen midt emot dörren och under ett litet
gallerfönster, hvilket var anbragt nära taket stod ett bord, på bordet
låg en bibel och framför bordet stod en stol.
_ Ni får ingen mat i qväll, sade konstapeln, när han släppt in
Anna i cellen och skulle stänga dörren.
Anna svarade intet.
Dörren stängdes och nyckeln vreds omkring i låset ett par slag,
hvarefter allt blef tyst
Då kastade Anna sig på knä invid sängen och knäppte händerna
konvulsiviskt öfver sitt hufvud samt sade:
— Emanuel1 Emanuel! Hvart har du bringat mig! För att
spara dig från förödmjukelse har jag störtat mig sjelf. Emanuel!
Emanuel 1
Och den arma flickan grät strida tårar, hvilka lättade henne
sorg något.
Hon steg upp och gick till sängs och så uttröttad var hon af
denna dags många själsskakningar, att hon somnade in lugnt och
stilla på den hårda halmbädden. Hon skulle inte ha sofvit bättre
på ejderdun. Ett lugnt samvete gör den hårdaste bädd mjuk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
