Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Ransakningsfången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53B
Hon stod, tyckte hon, i löfsalen, som alltid vid midsommartid
restes i hennes .föräldrars trädgårdstäppa. Hon såg utåt vägen
mellan löfverket i löfsalen, då hon tyckte sig höra hofslag på vägen.
Hon misstog sig inte. Det kom verkligen en ryttare på vägen
och när hon såg på honom, kände hon mycket väl igen honom. Det
var Karl Anderson på Karlshult, som kom ridande.
Men hon trodde ändock inte sina ögon. Kunde det verkligen
vara Karl Andersson? Han var ju så fin. Han var iklädd de
grannaste kläder, Anna någonsin sett och han såg så stolt, men lik-
väl så god ut.
Det skramlade i hans fickor af guldmynt, för hvarje gång hästen
i sitt språng höjde och sänkte honom i sadeln och till ett fattigt
barn, som stod vid dikesrenen kastade han en stor slant, hvilken
blixtrade i solskenet.
Han red ned till torpet och Anna skyndade fram för att mot-
taga hans häst, hvars betsel var smyckadt med juveler och briljanter.
— God dag Anna, sade han.
— God dag — herr–––- herr — — stammade Anna.
— Jag är ingen herre, jag är Karl Andersson som förut, fastän jag
nu eger hela landsträckor, hvars jord är späckad med ädla stenar
I detsamma hördes åter hofslag på vägen och från andra hållet
kom en ryttare, hvilken äfven svängde af ned till torpet.
Det var förvaltare Hagberg på Kosta. Honom kände Anna också väl
igen, ehuru äfven han bar finare kläder än hon vanligtvis sett honom
begagna. Likväl var han långt ifrån så fin som Karl Andersson och
inte heller skramlade det af mynt i hans fickor.
— God dag Anna, sade äfven han.
— God dag herr förvaltare, svarade Anna.
— Jag är inte förvaltare längre, jag är — — — ’
Anna kunde inte höra fortsättningen, ty med ens började det
susa i luften så underligt. Vindstötarne kommo så taktmessigt, att
det lät nästan, som om en häst gallopperat i luften, om detta kunnat
gå för sig.
Anna såg förundrad upp i luften. Och se! Det kom verkligen
en häst deruppe rakt ned till torpet, der Anna, Karl Andersson och
förvaltaren stodo.
Det var en underlig häst, som hon nu fick se.
Han var grå som en dimma och nästan genomskinlig, hvar-
jemte två stora vingar voro fästade på hans rygg, å hvilken låg en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
