Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Ransakningsfången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
sadel, i hvilken en mansfigur satt. Denna figur sågs äfven liksom en
förtätad dimma. Aíven han hade vingar pa sin rygg liksom hästen.
Anna kände mycket väl igen den mannen. Det var nemligen den
gamle fanjunkar Krig, som en gång friat till Anna men lått korgen.
Läsaren torde benäget erinra sig, att Anna, sedan hon blifvit afföst
från sitt hem, i sin nöd gick till den gamle enstöringen i skogen och
begärde att få styra om hans hus, samt att han då svarat: »Anna
sade nej åt mig; nu säger jag nej åt Anna dermed äro vi qvitt.»
Det var just denne gamle man, som Anna nu såg i drömmen
komma från molnen, sjelf en dimfigur med vingar på ryggen och
ridande på en bevingad häst.
— Jag har funnit honom, sade den gamle till Karl Andersson
och förvaltaren.
— Hvar? frågade Karl.
— I hexklyftan.
— Rädda honom.
— Endast hon kan göra det, svarade soldaten och pekade på
Anna.
Och dermed- vände han om sin häst och red bort.
Karl Andersson och törvaltare Hagberg skyndade efter tagande
Anna med sig mellan hästarne.
Allt längre och längre bort bar det af med svindlande lart.
Allt högre och högre gick färden, allt ödsligare och ödsligare blef
klipptrakten. Karl Anderssons och förvaltarens hästar förmådde
knappast taga sig fram, men soldatens flög öfver klipporna och allt-
jemt pekade den gamle framåt liksom för att uppmuntra sina följe-
slagare att inte förtröttas.
Andtligen stannade han pa en högt belägen och svårtillgänglig
bergplatå.
Karl Andersson och förvaltaren hade mycket svårt att komma
dit. Det lyckades dem dock och de förde Anna oskadd med sig.
Uppkommen dit pekade alla tre männen ned i en djup och hemsk
klyfta.
Anna uppgaf ett rop af fasa.
Hon såg der nere grefve Emanuel Strutsenfot ligga omkrälad af
ormar.
Han såg aftärd ut, nästan som ett lik, hans kläder voro sönder-
rifna och i sin ena hand höll han några pressade rosor.
Utan att betänka sig störtade sig Anna ned till honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
