Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Ransakningsfången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och sel Hela trakten förvandlade sig i ett ögonblick. Klyftan
försvann, grefven hade inte längre de sönderrifua kläderna utan var
elegant som vanligt och Anna och han befunno sig vid »Rosenkullen
vid korsvägen». Der gingo de bland rosorna. Han hade slagit sin
ena arm om hennes lif. I den andra handen bar han de pressade
rosorna och sade:
— Vår kärlek är evig, som dessa rosor äro det.
I detsamma vaknade hon upp.
Det var så mörkt i cellen. Hon blef så hemsk till sinnet och
den föregående dagens hela fasa stod klar föi henne.
Hon var ju fånge, visserligen blott en ransakningstånge men i
alla fall en fånge.
Hon var misstänkt och anklagad för stöld, hon som intet ondt
gjort. Hvad skulle det bli af henne?
Hon frös och hon inbillade sig, att det fanns flera lefvande
varelser än hon i cellen. Hon tyckte sig höra någon röra sig och
hennes uppskrämda fantasi utmålade för henne de mest fasansfulla
figurer, hvilka hon tyckte närmade sig henne. Men då de voro henne
nära, försvunno de åter och ersattes af nya.
_ Min Gud, min Gud, varkunna dig öfver mig! utropade hon
och vred sina händer af förtviflan.
Men spökbilderna fortforo att sväfva omkring henne. Hon på-
minde sig nu en massa spökhistorier samt sagor om gastar och troll
hvilka sagor hon hört som barn och ju mera hennes fantasi upp-
jagades, desto förfärligare syntes henne de inbillade skräckbilderna
vara. Vidunderliga figurer med gräsligt grinande ansigten visade sig
för henne, hufvudlösa kroppar sträckte sina seniga händer mot henne
och många andra ting tyckte hon sig se, till dess att hon slutligen
befriades från denna sin förskräckelse, derigenom att hon miste med-
vetandet.
Arma flicka! Hvilka lidanden voro icke henne beskärda; och
likväl var hon alldeles oskyldig till det, som lades henne till last.
Emellertid hade hon inte misstagit sig, då hon trodde, att hon
inte var ensam i cellen.
Der funnos verkligen utom henne tva lefvande varelser, tvenne
råttor, hvilka i nattens tystnad vågat sig fram ur sitt hål. De vistades
ofta i cellen, der det alltid fanns brödsmulor att taga vara på efter
fångarnas magra kost.
Hur lättfotade de små gnagarne än voro, hade Anna dock hört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
