Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVII. Inspektor Hagberg och »Rosen på Klastorp»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
— Hon ville det inte sjelf, utan ville hjelpa mig; men jag sade,
att oin hon inte genast gick och lade sig, jag skulle gå efter inspektorn.
— Det var rätt; sofver hon nu?
Ja, hon somnade, sä fort hon hade lagt sig. Och om in-
spektorn visste, hur rar hon ser ut, der honligger med ett leende på
sina läppar. Man skulle kunna tro, att detär en engel, som ligger
der och inte en menniska. — Men maten kallnar, mine herrar.
Sedan Gunilla sagt detta, gick hon genast ut ur rummet.
— Det är gräsligt, sade vaktmästarn.
— Och att behandla en oskyldig menniska på ett sådant sätt
utan att bli straffad derför! utropade profryttaren. Nej! fortsatte
han och slog handen i spelbordet, att marker och kort yrde derom.
Säg inte mig det. Kommer inte straffetgenom den inenskliga rätt-
visans försorg, så kommer det, ta migfän, genom den gudomligas.
Och åter träffades spelbordet af hans knutna näfve.
— Ja, ja, sade herr Hagberg, det finns nog en nemesis.
— Det finns! Ja, det kan herrarne ge sig den och den på, att
det gör! — Jag är en förbaskad fåntratt, fortfor profryttaren och
jag pratar en massa gallimathias, som det är hvarken rim eller
reson i, det vet jag och det är just derför, jag* passar till handels-
resande, ty få inte kunderna i sig några galna historier, så köpa de
ingenting. — Mången tror, att jag, just för mitt galna prats skull,
inte har någon karaktär; men när jag ser och hör talas om något
skändligt, så blir jag arg och då blir det en annan ton i skällan, då
kan jag äfven tala allvar och jag gör det utan att sky något. Och
det säger jag, träffar jag en gång grefve Strutsenfot — honom lägger
jag mesta skulden på för den stackars flickans olyckor — så skall
jag säga honom rätt i ansigtet, att han är en samvetslös skurk, som
inte är värd att gå i två skor. Ta’ mig fan, skall jag det!
Han reste sig hastigt från bordet.
De öfriga herrarne följde hans exempel och på herr Hagbergs
inbjudan gick det lilla sällskapet ut i matsalen, der det doftade af
sköna matångor blandade med hyacintdoft.
Herrarne läto sig nu Gunillas anrättningar väl smaka, togo helan
och halfvan och pratade muntert om ett och annat; samtalet om Anna
kom ej mer på tapeten.
Herr Hagberg bjöd äfven på ett glas vin samt drack en skål för
sina gäster uttryckande den förhoppningen, att det mte måtte vara
sista gången, som han hade nöjet se dem i sitt hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
