- Project Runeberg -  Rosen på Klastorp eller den förälskade torparflickan / Senare delen /
79

(1898) [MARC] [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Grefvinnan Strutsenfots diamanter

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

79
— Tusan så vacker grefvinna! tänkte den lilla grooiuen, när
han åter blef ensam.
Och han hade rätt; ty grefvinnan Strutsenfot var verkligen denna
dag till sin fördel kanske mer än någonsin. Det drag af allvar, som
hvilade öfver hela hennes gestalt, klädde henne obeskrifligt väl och
hon iakttog äfven en hållning, som var imponerande.
— Förlåt mig bäste, herr generalkonsul, att jag stör er, var
det första, hon sade, när hon kom in på generalkonsulns inre kontor
och sedan dörren blifvit stängd efter henne.
— Jag ber fru grefvinna vara öfvertygad om, att jag på intet
vis finner mig störd af edert ärade besök. Dessutom är det nu min
ordinarie mottagningstid, dä jag är till besökande personers fulla di-
sposition, svarade genralkonsuln.
— Ni är allt för god.
— Var god och tag plats, fru grefvinna.
Han anvisade henne plats i en beqväm karmstol, i hvars mjuka
sits hon sjönk ned och intog en ställning passande för ögonblicket
och hennes öfvergifna tillstånd — ty naturligtvis måste det vara
öfvergifvet, då hennes man var tillfångatagen af röfvare, hvilka till-
kännagifvit, att de skulle skjuta honom, så framt icke en stor löse-
penning blifvit till dem på en viss tid inbetald.
— Herr generalkonsul, sade hon, sedan äfven han satt sig i sin
rikt skulpterade skrifstol, förvånas inte öfver, att jag sväfvar i den
högsta oro.
— IIvad är naturligare?
— Mitt hjerta klappar på det våldsammaste.
— Ah, mitt hufvud nästan svindlar.
— Det är en i hög obehaglig kasus, herrskapet råkat, genom
grefvens tillfångatagande.
— Mer än obehaglig herr generalkonsul, den är rent af fruktans-
värd. 4
— Det är dock ännu tid att förebygga den värsta katastrofen
och herrskapet kan skatta sig lyckligt, att det är största utsigt för
att kunna anskaffa medel till grefvens befrielse.
— Det är just för den skull, jag kommit hit för att tala några
ord vid herr generalkonsuln,
— Jag förstår det. Tillåt mig då så godt först som sist säga,
att jag genast i morgse skickade ett bud till Italienska banken med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:54:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/klastorp/2/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free