Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Grefvinnan Strutsenfots diamanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
sveDska språket, hvilket hans föräldrar alltid talade sins emellan i
sitt hem, men han kunde naturligtvis äfven italienska.
Hans kunskap i svenska språket kom honom mycket väl till pass
i den tjenst, som han hade hos generalkonsuln, hvilken naturligtvis
hade ganska täta besök af svenskar, af hvilka de flesta ej kunde ett
ord italienska.
Då nu gretvinnan Strutsenfot kom, frågade den lille groomen ar-
tigt på italienska, hvilken han fick anmäla, men då han genast för-
stod, att grefvinnan inte fattade hans ord, ändrade han straxt språk
och sade:
— Hvem har jag den äran att anmäla?
— Grefvinnan Hortens Strutsenfot, svarade grefvinnan.
Tusan så vacker! tänkte den lille groomen för sig sjelf, när han
skyndade in till generalkonsuln för att anmäla grefvinnan.
Generalkonsuln var för tillfället alldeles ensam, hvilket ju var
tur för grefvinnan, som slapp vänta. Han skyndade i stället genast
sjelf ut i väntrummet sägande:
— Var så god fru grefvinna, var så god och stig in!
Och han gjorde en artig bugning och ett tecken med ena handen.
— Grefvinnau gick under ett slags sorgligt koketteri in i hans inre
rum. Hon ville synas djupt bekymrad, men hon förstod äfven att
just i denna bekymrade min och hållning inlägga något rent af för-
trollande.
Hon var inte sin mammas dotter för ro skull. I mångt och
mycket var hon vida hederligare än hennes mor. Hon hade dock
ännu stunder, då hennes af naturen goda hjerta verkligen tog ut sin
rätt, ehuru fru Wennerholm gjorde allt för att törqvätva de goda,
naturliga anlagen hos sin dotter. Men i fråga om ett falskt koketteri
och falskhet för öfrigt, när hon fann det vara med sin fördel fören-
ligt att utveckla sådan, kunde hon ofta nog täfla med sin mor.
Och nu, när hon steg in till generalkonsuln, spelade hon sin roll
af förkrossad, men resignerad och uppoffrande maka, att hon ovilkor-
ligen måste uppväcka beundran. Man tvangs att tro, att man stod
framför en person med englasjäl. — Kanske var hon en engel. Men
i sådant fäll var hon tack vare hermes mors försorg ingen ljusets
engel, ehuru roenniskorna ej kunde se läderlappsvingarua som
ju skola vara symbolistiska för underjordens andar — utan trod-
de, att hon hade dufvovingar. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
