Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Tidningsnotisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Anua skyndade in.
— Stäng efter grosshandlaren, befallde fröken Pamela.
— Ja, nådig fröken, svarade Anna och skyndade ut i tamburen,
som var tom. Profryttaren hade med all makt skyndat sig för att
hinna ut i förstugan, innan Anna skulle komma ut i tamburen; han
var nämligen alldeles öfvertygad om, att fröken Pamela skulle skicka
ut henne.
— Grosshandlaren hade redan gått, när jag kom ut i tamburen,
sade Anna, som straxt vände tillbaka in i salongen.
— Såå! Anna fick inte säga adjö då?
Fröken Pamela lornjetterade Anna, när hon sade detta.
- Nej!
— Hvilken oartighet af honom.
— Bevars, nådig fröken; frökens främmande har väl ingen skyl-
dighet att hvarken helsa pä eller säga adjö åt mig.
Anna sade detta så naturligt och dessutom föreföll hon så lugn,
att fröken Pamela bief lugnad vis à vis hennes misstanke om en
närmare bekantskap mellan hennes släkting och hennes sällskapsdam.
— Men hon kunde ändå inte låta bli att tänka derpä.
— Känner Anna min släkting sedan lång tid, frågade hon. Den
frågan hade hon gjort väl tjugu gånger under den tid, som Anna
varit i hennes tjenst.
— Nej endast några veckor, svarade hon enkelt.
Det svaret öfverensstämde ju fullkomligt med profryttarens.
Fröken Pamela kände sig något tryggare; men alldeles lugn var hon
likväl inte.
— Han är så bråksam och häftig min käre släkting, sade fröken
Pamela efter en stund. Jag blir alltid så uppskakad, när han kom-
mer. Kära Anna, du får lof att förstö mig litet. Läs litet ur » xel
för mig, det är en lektyr, som har förmåga att sätta sinnet i jemn-
vikt.
— Ja nådig fröken, svarade Anna och tog från divansbordet
Tegnérs Axel samt läste följande strofver med sin klara och väl-.
klingande stämma.
»En af de gamla karoliner
Jag kände i min barndoms dar.
Pa jorden stod han ännu qvar,
Ett segertecken i ruiner.
Från hundraårig hjessa sken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
