- Project Runeberg -  Rosen på Klastorp eller den förälskade torparflickan / Senare delen /
106

(1898) [MARC] [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Tidningsnotisen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

106
Ja, kära du, hvilken olycka. Lyckligtvis lär det inte vara
något farligt, enligt hvad doktorn säger.
■— Det är då en god sak.
— Men doktorerna kunna misstaga sig, de som andra menniskor.
Vi skola hoppas att intet misstag här föreligger och att tant
snart matte bli befriad från denna oro,
— Ja, kära du, det hoppas jag visst, Jag har då en märk-
värdig otur med mina sällskapsdamer. Somliga af dem skaffa sig
fästmän och andra bli sjuka.
Hela lifvet är sådant, tant. Hur är det det heter i gluntarne
igen? Jo:
Ack, hvad värc lif är eländigt!
Fins någon fröjd på vår jordiska stråt,
Som ej börjar med ståt
Och ej slutar med gråt!
Nämn mig en sällhet, som varar beständigt!
Usch, tala inte om gluntar nu, när menniskan ligger sjuk
derinne.
Kära tant, jag citerar blott. — Men jag förstår, taDt tycker
inte om att höra poesi i dag och jag säger intet derom. — Jag ber
emellertid att få till tant frambära min tacksamhet, för att tant
erinrat sig mig i sorgens ögonblick och jag vill försäkra tant, att jag
gerna vill vara tant till tjenst.
Ja kära du, jag har nog det, du är nog i själ och hjerta en
god menniska.
— Det kan tant sätta sig på.
— Usch, hvilket plebejiskt språk.
Käraste min tant, jag kom inte ihåg, hvar jag var, vanan
är halfva naturen. Men jag skall tänka mig bättre för, det lofvar
jag. Hvad kan jag uträtta åt tant?
Jo, kära Edvard, men kom in i salongen och sätt dig.
— Tackar.
Se så, nu kunna vi talas vid. Säg mig uppriktigt, om du ej
känner Annas föregåenden.
— Högst obetydligt, det har jag förut haft äran att säga.
— Javisst, det vet jag, men ändå?
— Ändå?
Ja, vet du säkert, att hon inte har någon fästman?
— Ja, det tror jag mig kunna svara ja till.
f

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:54:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/klastorp/2/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free