Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Fru Wennerholms död i passet Via Malle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
— För guds skull sök hejda henne.
— Vi springa, så fort vi kunna.
— Nu är hon borta.
— Kan hon nu inte räddas?
— Kullen har på andra sidan en alldeles lodrät vägg, som stupar
rätt ned i floden — och nu när den är så mycket uppsvälld_____
— Till floden, till floden!
— Några kunna fortsätta till kullen.
Grefven var en af dem, som vek af till floden. Fru Wenner-
holms kammarjungfru fortsatte deremot till kullen, hvaremot betjenten
följde grefven.
När kammarjungfrun kom upp på kullen, ropade hon högt på
fru Wennerholm, hvilken hon äfven fann och hon lyckades till och
med att gripa henne. Men när den vansinniga fann sig vara fångad,
ville hon åter göra sig fri och slängde och vred på sig samt ryckte,
men kammarjungfrun behöll likväl sitt tag om hennes ena arm i hopp
om, att det snart skulle komma hjelp.
Nu är det ett faktum, att personer, som förlorat sitt förstånd,
vanligtvis äro af stora kroppskrafter. Det är, som om skaparen
skulle, då han beröfvar menniskan den andliga kraften, vilja som en
ringa ersättning gifva henne fördubblad lekamlig kraft.
Fru Wennerholm, hvilken, van som hon var vid ett vekligt och
utsväfvande lif, icke förut haft särdeles stora kroppskrafter, var nu
ovanligt stark och den stackars flickan, som höll henne, kände, att
hon inte skulle kunna stå ut dermed länge och dessutom följde hon
mot sin vilja sin olyckliga matmor allt mer och mer fram emot det
farliga brådjupet.
Just som en af de förföljande karlarne kom upp på kullens spets,
hade fru Wennerholm dragit sin kammarjungfru fram till randen af
afgrunden och innan karlen han fram till hjelp, hade de båda qvinnorna
störtat ned i djupet.
Kammarjungfrun slog sin ena tinning hårdt mot en spetsig sten
vid brådjupets ena sida. Detta slag var så hårdt, att den arma var
död, när hon slutligen föll i floden, som brusade i djupets botten.
Den vansinniga deremot kom oskadd ned i vattnet och fördes
af strömmen nedåt passet högt skrikande.
— Min Gud! Hon har kommit i floden, skrek grefven. Vi
måste hjelpa henne. Der är en eka uppdragen på land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
