Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Fru Wennerholms död i passet Via Malle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
_ Nådig frun — nådig frun — stammade den stackars flickan;
men hon var allt för upprörd för att kunna fortsätta meningen.
— Hvad är det med min mor? utropade grefvinnan uppstigande.
— Nådig frun har sprungit bort, fortsatte flickan och störtade ut.
— O. min Gud, hvilken olycka utbrast grefvinnan och vacklade
tillbaka.
Grefven skyndade utan att säga ett ord genast ut ur rummet
och vidare utför trappan ned till nedre förstugan, der värdshusvärden
och en del folk höllo till.
_ Hvar är hon, frågade grefven stötande at sidorna dem, som
stodo honom i vägen.
— Ers nåd, den sjuka frun hoppade genom fönstret och ilade
uppåt »Jungfrun» till.
— Jungfrun?
— Ja, så kallas den der kullen alldeles invid fallet.
Utan att ge sig tid till att taga ens en hufvudbonad på sig,
skyndade grefven åt det anvisade hållet. Han såg flera personer
springa framför honom och bland dem igenkände han fru Wenner
holms kammarjungfru, betjenten och allra främst fru Wennerholm
sjelf, hvilken var endast halfklädd och derför äfven kunde springa
temligen fort, alldenstund hon hade mycket litet kläder på sig.
Det stormade värre än någonsin. Örnar kretsade upphatvande sina
genomträngande skrik öfver skog och klipppor och den uppsvällda floden
brusade och dånade samt var öfvertäckt af ett hvitt skumtacke.
Längre bort syntes de dimmiga topparne at Alperna.
— Skynda! Skynda! skrek grefven.
Hvar och en uppbjöd alla sina krafter för att komma lort fram-
åt; men den vansinniga hade för stort försprång för att kunna upp
hinnas och snart hade hon nått till spetsen af »Jungfrun». — Uvad
hon skulle der att göra, är omöjligt att förklaia. Lika omöj lgt^ ar
det att säga, hvarför hon sprang så snabbt framåt undan sina för-
följare. En vansinnig menniska är alldeles oberäknelig och troligt ar,
att en dåre aldrig sjelf kan göra klart för sig, hvarför han gor an
Jen galenskapen än en annan.
Man hade hoppats, att den vansinniga skulle stanna, nar hon
uppnått toppen på kullen; men deri hade man bedragit sig. Hon
fortsatte. „ . „
- Hon är förlorad, om hon kominer bland branterna pa kullens
andra sida, skrek en af de springande till grefven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
