Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Grefvinnan Strutsenfots bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, de döda behöfva skydd för sin själ i skärselden, men de
lefvande behöfva skydd till kropp och själ.
— Hvad begär ni för ert helgon?
— Femtusen lira.
Grefvinnan häpnade. Hon kunde inte svara något på ett ögon-
blick; men när hon väl hemtat sig sade hon:
— En så stor penningsumma kan jag icke afvara. Föröfrigt
vill jag i böner förtro mig i försynens skydd.
Egna böner äro mycket värda, men våra förböner äro mera
värda, min dotter.
Ja mycket mera, sade grefvinnan ironisk. Edra helgon äro
i sanning dyrbara. Jag ger femtio lira till edert helgon.
Den minsta skärf är välsignelserik för gifvaren, sade presten
inom sig föi bannande, att han inte kunnat utpurra mera penningar
af grefvinnan.
Penningarne blefvo uppräknade och tillvaratagna af presten,
hvilken i sin kaftan tycktes ha vida fickor.
— Välsignelse min dotter, sade han.
Föi mig nu till min mors dödsrum, sade grefvinnan.
— Kom, min dotter.
Presten förde grefvinnan till det rum, der fru Wennerholm stod
pa bår. Locket^ var redan lagt på kistan, kring hvilken sex stora
ljus brunno. Två munkar sutto vid kistan och mumlade böner.
Grefvinnan stod tankfull och såg på kistan, som inneslöt hennes
mors stofthydda. Stora tårar rullade utför hennes kinder och hela
hennes gestalt skakade af den konvulsiva gråten hvarför hon om-
fattade présteos arm och stödde sig på denna.
Grefvinnan dröjde en lång stund inne i likrummet.
När hon sedan af presten blifvit förd tillbaka till sitt rum och
der blifvit ensam, lade hon sig framstupa öfver en soffgafvel och grät
högt, under det att hon oupphörligt sade:
farväl! Farväl! Du var mig dock den ömmaste moder!*
Och deri hade hon rätt. Ty öm om sin dotter hade fru Wen-
nerholm alltid varit, ehuru hennes ömhet tagit en orätt riktning till-
följd af hennes egen dåliga karaktär. — Hon ville skaffa sin dotter
allt jordiskt godt, men på det andliga goda tänkte hou intet.
Den döda efterlemnade minnet af en intrigant qvinlig nabob,
hvilken inte hade någon annan gud än penningen. — Hon hade varit
vacker och bon hade vetat deraf, samt spelat siren genom sin skönhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
