Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Grefvinnan Strutsenfots bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Båda dessa ordspråk äro sarma, hvilket i allmänhet är fallet med
de ordstäf, som lefvat genom generationer.
Natten var, som förut är sagdt, alldeles mörk. Men detta brydde
jätten sig inte om, ty han hade otta gått i mörkret pa de ganska
farliga stigarna i detta bergland. Han var född i byn och han skulle
kunnat hitta vägen med förbundna ögon.
Men — vi vilja citera ännu ett ordspråk, hvilket innehåller en
sann senteös liksom de två nyss anförda, men är mycket värderikare
än dessa, alldenstund det är af gudomligt ursprung. Det lyder:
»Den Herren vill förgöra, den slår han med blindhet».
Så skedde nu med den jättelika skurken.
Han var viss om, att han gick rätt väg och märkte i mörkret
ej, att han allt mer och mer drog sig åt venster. Slutligen kom
han till randen af ett bråddjup. Han såg det inte. Han tog ut
steget, men han fann intet fotfäste. Hans kropp kom i lutning framåt
och han kunde inte mera draga sig tillbaka. Handlöst störtade han
ned h bråddjupet. Hans kropp studsade från den ena klippafsatsen
till den andra och när han slutligen nådde botten af djupet, var hans
kropp endast en blodig och söndertrasad massa, men den arme var
dock vid lif. Under flera timmars tid, eller ända till dess att det
blef ljust den följande dagens morgon var han vid full sans men
oförmögen att röra sig, oförmögen att gifva ett ljud ifrån sig
Han såg, hur det dagades. Han hörde, hur det blef lif omkring
honom, hur folket sjungande och pratande gick till sina arbeten, men
ingen märkte den af försynen straffade brottslingen, hvilken låg^ der-
nere i afgrunden bedjande om döden och med fasa tänkande på sitt
brottsliga lif.
Klockorna i klostret ringde till morgonbön. Klangen for öfver
berg och dal och nådde äfven brottslingens öron. — Han kunde inte
göra korstecknet, men han bviskade sitt »Ave Mana», hvilket han
nog inte gjort på mången god dag. Nu kon. bönen i hans sinne.
Han bad. — Kanske hörde den högste honom. —_ Han forlossades
från sina plågor och dog med ett »Ave Maria» pä sina läppai.
Het går an för mången förhärdad natur att lefva utan Gud, men att
dö utan Gud går inte. Äfven den störste brottsling, den störste guds-
örnekare vänder sig i dödsminuten till den högste med bon om hjelp,
nåd och förlåtelse.
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
