Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Krymplingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
skränka sina lefnadsvanor allt mer och mer. Slutligen fick han in-
logera sig i en vindskupa i ett af de tarfiigaste husen i qvarteret.
Taket till detta hus liknade mera gallret på en hönsbur än ett
vanligt hustak.
I åtta års tid höll han på med ett arbete som skulle skänka
honom ryktbarhet. Hans mejsel och knif hvilade icke — om än
magen emellanåt knorrade efter mat. Ändtligen lyckades det honom
emellertid att få arbetet färdigt. Det var en kall och bister januari-
qväll, som han hade tillfredställelsen att kunna utropa för sig sjelf:
»Det är fullbordadt?» I rummet fanns ej annat än hans konstverk,
en soffa, en butelj med en snart utbrunnen ljusbit i oçh en termo-
meter.
Dagen derpå skulle han öfverlemna statyen till utställningskom-
raissarierna. Hvilken utmärkelse väntade honom icke! Han tog af
sig sin enda rock, svepte den. om bilden och lade sig utan qvällsvard
— ätit hade han måhända inte gjort på hela dagen — och slumrade
snart in på den hårda soffan.
Framemot midnatt vaknade han skälfvande af köld, sa att
tänderna skakade. Han såg på termometern och började att granska
sitt konstverk.
— Ah, du min skapelse, du skall icke förintas, utropade han.
Hvad gör det, om jag dör. Blott du tår lefva, så lefver ju mitt
namn också!
Yttrande dessa ord tog han af sig hvart enda plagg, han bar
■på sin kropp och lindade dem varsamt om bysten. Ingen älskande
moder kunde hafva varit mera ömhändt än han. Kylan slog rimfrost
på rutorna, svindlade sig i glittrande hopar här och der på golfvet,
mer och mer sjönk qvicksilfret i termometern, medan den utsvultne
konstnärens feber steg allt högre.
Några veckor derefter lästes i tidningen om hans död, samtidigt
som hans konstverk hade erhållit stora pris medaljen i guld. Han
hade haft rätt — om konstverket hade frusit sönder, så hade ju hans
namn i och med hans död mahända blifvit förglömdt.
— Men för att förebygga detta, uppoffrade han sin jordiska till-
varo och skänkte åt efterverlden sitt mästerverk och sitt deiigenom
odödliggjorda namn. —
Huruvida grefve Strutsenfot skulle vara lika offervillig, är ovisst
°ch det. är nog säkert, att han inte hade den konstnärsglöd, som den
otvannämnda skulptören hade. Men ett är dock visst, det att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
