Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Krymplingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
if1 1 «
II! IF
Il-it ii
El î
Skit
IlU"
¡p
Wmjik
kände sin gamla kärlek till konsten uppflamma i sitt bröst med hit-
tills ej anade lågor.
Det föreföll honom, som en hos honom inneboende kraft, hvilken
han förut ej anat sig ega, skulle hafva vaknat till lif och rörelse.
Han harmades på sin gemål för hennes sätt att gå tillväga och
hvem kan förundra sig öfver hans harm i detta fall. Han tänkte
sig tillbaka till den tid, då hon fångade honom; ty han hade ej från
början sökt vinna henne. Han mindes när hon talat med honom om
konst och med hvilken enthusiasm hon uttryckt sig gillande om hans
skizzer. Han mindes, hur hon hviskat till honom, att hon var den lyck-
ligaste qvinnan under solen, ty hon fick älska den enda menniska,
hvilken hon af sig sjelf skänkt sin kärlek. — Han påminde sig
mycket annat och ju mera han tänkte sig in i saken, desto säkrare
blef han på, att han hela tiden alltifrån den stund, då han lät sig
blä,ndas af sin nu afvikna hustrus skönhet, hvilken ju till största
delen var målad, varit en lekboll för hennes nycker.
Han förbannade i sitt hjerta sig sjelf för ’det att han varit så
kortsynt och i denna stund kände han i sitt hjerta ett välbehag öfver
att vara befriad från henne.
Och sa kom han att tänka pa hennes mor, hennes olyckliga mor,
hvilken så hastigt förlorat sitt förstånd och nu genom en olycks-
händelse blifvit befriad från sin sorgliga tillvaro.
— Hortens är en ovärdig dotter till sin mor, sade han för sig
sjelf. Svärmor hade sina fel, men hon var dock i själ och hjerta
ädel och god.
Han bedrog sig storligen deruti, ty fru Wennerholm var i själ
och hjerta i lifstiden uslare än sin dotter; men hon förstod att skick-
ligt dölja sina fel.
Hon var ej värd det aktningsfulla minne, som grefven skänkte
henne; men det var dock godt för honom att kunna få hålla hennes
namn i helgd, han hade liksom ett behag att tänka derpå och hans
sorg öfver sin egen olycka blef mindre, när han betänkte, att han
under ett räddningsförsök för sin svärmor ådragit sig sina skador.
— Jag vill besöka svärmors graf, innan jag gifver mig i väg från
detta ställe, sade han till sig sjelf och kallade derefter på värden,
hvilken med mössan i hand skyndade in till den resande, skrapande
och bockande såsom han hade för vana att göra, när han talade vid
resande, som han trodde ha god råd att strö penningar kring sig,
— Ers höghet har kallat mig, sade värden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
